- Öppna kistan, var inte rädd!

- Nej, vill inte.

- Jo, öppna den fina gamla kistan nu. Det är bara du som har nyckeln!

- Åååå. Ja det är bara jag. Men varför skulle jag göra det?

- För att det som finns i kistan är värdefullt. Du har sparat och samlat hela ditt liv, och jag vill veta! Snälla rara du, var inte så vresig nu. Visa det.

Dröjande tar jag av mig kedjan med nyckeln som hängt runt halsen ända sedan min röst tystnade. Nu känner jag inte att den hänger där längre, jag har blivit så van vid den. Den är varm som min kropp. Den kompakta kistan står mellan oss. Det du inte visste finns där, det jag själv inte vet finns i kistan. Därför darrar jag.

Som ett evigt löfte finns du där. Kom ta mig. Fånga mig. Dyk ner i mig. Jag försvinner inte utan inne i mig kan du färdas trygg och levande.

Sen att det är ett tusen meters språng rakt ner i avgrunden. Att allt måste av innan jag kan passera spärren. Skydd och extra tröja, färdkost, fixpunkt.

Alla klarar inte det.

Att gå vägen fram, att inte komma fram, att tappa bort sig själv på vägen. Att varje steg framåt måste betalas med två bakåt, ett av självrannsakan och ett av –förkastelse. Först: Jaha, vad har vi här, och sedan: Nej, det var dåligt, så fick du inte göra.

Egentligen undrar jag varför jag fortsätter att gå, när det blir som ett rullande band som för mig bakåt och gör mig sjuk, av ledsna muskler och hämmad vävnad i kroppen.

Egentligen finns det splitter runtom mig av ett liv som gick sönder och inte kunde lagas.

Men det är inget som du ser, du flanör med blicken framåt. Ens om du hade tittat.

Jag rättar mig där – det är ju så jag gör: Det är inget som jag ser. Splittret finns egentligen. Men oegentligt går jag vidare. Egentligen slutade jag när livet gick sönder. Utan ben stannade jag, och letar med blinda ögon efter det som gick förlorat.