När flickan på kvällen sitter och tittar mot pappas cigarrök

är ansiktet nästan bara ögon.

Vardagsrummets halvdunkel visar ändå de vitgrå slöjorna.

Från glöden stiger två ränder rakt upp.

Det är skolbarn som går på raka led,

lugnt och ordningsamt.

Då röken stigit några decimeter

Löses de fina leden upp,

trasslar ihop sig till ett stökigt moln.

Det är indianer som kommer med sina tomahawker

och krigar med barnen.

x

Förutom är en kratta som används

till manegen.

Gör den lätt att skritta över

för dig.

Vi möts en dag i livets cirkus:

Hej!

Glad mun

Hur är det?

Jooo …

Jag känner mig lite ensam

Och lite berövad

Utan

Men i stället för att dra slutsatsen

”så jag skulle verkligen behöva en vän nu”

kommer krattan fram.

Men förutom det är det bra!

Hur mår Du?

Den glada munnen stänger sorgen ute

så den blir alldeles ensam

den också.

Du dansar vidare och fick inte veta

Kanske ville du vara en vän

och det känns tomt nu?

Kanske blir vi ensamma om vi inte får hjälpa?

Pengar byter hand.

Samlas på hög i livets stora Monopolspel

hos henne som hade tur med tärningen.

Hon hamnade på Norrmalmstorg

och kunde köpa hotell.

Den med mindre tur

fick sälja vad den hade

till den lyckosamma.

Gå i fängelse

med sina drömmar.

De fick följa med

gratis som de är.

x

Ingenting

står mellan mig och dig.

Murar är påhitt,

dimma likaså.

Vi älskar varandra,

vi som går på jorden

x

  https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/24686223965/in/photostream/

Benestad, 24 december 1922

Kära Mor och Far!

Jag ber att få tacka för paketet som kom så lagom till julafton. Jag hämtade ut det i går på järnvägsstationen, och fick låna Bergströms, det är handlaren, spark för att få hem det. Det torde ha tagit sig komiskt ut när jag for hem med det stora paketet på sparken och därtill den julmat jag själv köpt i affären. Mer än en gång fick jag bromsa farten och stanna för att plocka upp antingen paketet eller någon av de andra varorna, ty det var så fullt på sitsen.

Detta oroade mig mycket då jag fruktade att något i paketet skulle gå i kras. Jag visste ju icke heller vad det innehöll. Men ni kan väl tänka, kära mor och käre far, att jag blev glad då jag, lyckligen hemma igen, fick packa upp och se alla godsaker och gåvor ni bestått mig med. Tack, från djupet av mitt hjärta! Jag ska bjuda fröken Berggren som ju bebor lärarinnebostaden, på kaffe efter annandagsmässan, och då skola vi kalasa på korintkakan, som ser så saftig ut.

I övrigt känner jag mig väl lite dyster, fast änglarna i min lilla gran vinkar så vänligt åt mig med sina silverfärgade vingar. Det går inte att komma ifrån, att det är ensamt att fira jul utan er, mor och far, och även så min broder Johan. Jag tänker mig, att ni, liksom jag, ätit mors goda sill och rullsylta, och läst julevangeliet högt tillsammans.

Något som känns gott är att få ha riktigt jullov, då barnen äro lediga tio dagar nu till jul och nyår. Fröken Berggren har sin syster Ellen här, har hon berättat. Jag vill inte besvära dem men ser fram emot att få träffa fröken Berggren efter mässan på annandagen, då hennes syster har åkt.

I morgon har jag fått lov av prosten Rydeman att gå till kyrkan på eftermiddagen och spela igenom de psalmer som skola ingå i morgonsamlingarna under vårterminen. Häröver är jag tacksam då jag verkligen behöver öva mig häruti.

Det har blivit kallare, och jag har inte gärna gått ut i dag. Det är tur, att jag har allt jag behöver hemma nu. Jag vill, ehuru något senkommet, önska er alla där hemma en välsignad jul och försäkrar er om att jag förbliver eder

tillgivne son

Anders

Grönt flimrar förbi i ögonvrån där jag sitter på min plats i tåget. Småland – grönt, grönt, blå sjö, grå ort, grönt, grönt. Damen snett mitt emot mig lutar huvudet åt sidan, blundar. Solen skiner in diagonalt på henne. Speglar sig i det ena glasögat. Det andra vilar i skugga. Kanske är det lagom varmt och skönt att sitta så. Varför tror jag att hon har hälsat på sin dotter och barnbarn?

Ett ljud flyttar min uppmärksamhet till platsen bakom mig. Det korta tjutet jag hörde målar upp bilden av en ung kvinna. Jag väntar på mer, ett svarsfniss, eller något mer bara från henne, om hon pratar i telefon. Men det kommer bara fler små tjut. Det låter faktiskt som …

Jag vänder mig om och jodå, där sitter en ung kvinna ihopkurad och gråter. Hon har grön kofta, långt brunt hår och håller om sig själv.

- Hur är det? frågar jag. Kvinnan tittar upp.

- Förlåt att jag stör, det är ingenting. Hennes kinder är alldeles våta.

- Nej, du stör inte. Hur är det med dig? Kan jag hjälpa dig på något sätt? Jag sitter snurrad som Turning Torso.

- Nej, jag mår bra. Jag är bara så ledsen.

- Jaha. Men om du vill så kan du sitta här. Jag har med mig fruktsallad som vi kan dela. Du får gärna, det är alldeles för mycket för en person. Jag ler mot henne och hon ler faktiskt tillbaka.

- Men tack, vad snällt. Hon vecklar ut sig och kommer fram och sätter sig bredvid mig. Jag tar fram plastburken med fruktsallad och en sked och en gaffel. Hon får skeden.

- Här, du kan äta ur burken så häller jag över lite i min kopp.

Damen mittemot har öppnat ögonen, annars rör hon inte en min. Jag vet inte vad jag ska säga men tjejen börjar prata.

- Å, vad gott. Jag hann inte äta någon frukost i morse. Jag har inte sovit på hela natten heller.

- Oj, säger jag.

- Min mamma ringde i går, och min pappa vill skilja sig. Så jag har inte kunnat sova.

- Nej det förstår jag.

- Han har träffat en annan kvinna, en som sålde såna där långa godisremmar på Kiviks marknad. Han föll för henne direkt.

- Oj. (Vad ska man säga?)

Tjejen petar ganska snabbt i sig fruktsalladen och jag räcker henne en riskaka.

- Tack! Och mamma säljer bara åkturer med ponny.

- Åh.

Tåget saktar in, det gnisslar om hjulen och så står vi i Nässjö. Damen mittemot har lagt sin Hemmets Veckotidning i nylonkassen och tagit på sig den ljusgula sommarjackan. När hon ska passera oss på väg mot utgången tar hon ett fast grepp om flickans axel. Småländskan är tydlig:

- Di där förbenade karlarna, di ger jag inte möcke för!

När de kantiga kvinnorna räknades,

de som rökte,

som pratade med magen,

flabbade

och kunde säga ifrån,

då var man inte mycket värd.

Om de någon gång såg mig

Slutade de flabba

och blev tysta.

Jag kunde en gång höra deras sträva

Å ja, hon är ju behaglig å ha å göra med.

Kanske som en porslinsfigur de sett hos sin mormor?

En som de aldrig skulle vilja ha hemma hos sig.

Det konstiga var,

att när jag flyttade till ett annat sammanhang,

då var allting tvärtom.

Med förakt nämndes de som

flabbade med magstöd, rökte och skällde.

Då var helt plötsligt

mina intressen fina.

Det gör mig alldeles vilsen

där jag står på finhyllan och samlar damm.

En blånad

betyder att något skadat oss,

och om vi är försiktiga,

aktar blåmärket,

så läker det.

Fungerar själens blåmärken likadant?

Pappas ögon var blå

I dag gör en blåögd person mig glad,

förtrogen.

Mammas var bruna och

magen knyter sig när jag träffar en brunögd.

Av sig själv.

Orättvist, båda delarna.