Vi tre barn sitter med runda små ben, frottébyxor över blöjorna. Den vita huden skimrar nästan som alabaster, torson som blev sten när inget fanns att famna.

Tårar faller men rinner sedan länge bara längs med och droppar ner i gräset, och gräset säger inget. Gräset ropar inte till mamma: kom, dina barn gråter.

Om det bara kunde det. Då hade du vänt dig om, mamma. Då hade du böjt dig ner.