Första dagen på jobbet bar hon glasen tätt klirrande på en bricka genom svängdörren. I rummets stora hav bildade människor öar, pratade i grupper. Hon gick till grupp efter grupp och höll fram brickan så att alla kunde ta varsitt drinkglas. Hon visste inte om man skulle le så hon lät bli. Att slippa le var som att ha på sig en kofta mot kylan. Det var fortfarande kallt, men man frös inte lika mycket.

Däremot hade hon fått ta på sig jobbkläder; svart rak kjol, vit blus, svarta strumpor med söm och svarta skor. Strumporna med söm gjorde det absolut nödvändigt att inte le. Hon kände sig redan så tillgänglig att hon lika gärna hade kunnat gå naken och bjudit ut sig själv.

En man i skägg log omotiverat länge mot henne när han tog emot glaset. Hon tittade i fjärran och gick vidare. Hörde hur han skrattade högt bakom hennes rygg men hon vände sig inte om. Han hade långbyxor och kavaj, damerna i sällskapet hade vanligt långa kjolar och normala strumpor. I nästa grupp människor sade en man Ahhhh! när hon kom och såg henne i ögonen. Hon hade aldrig sett honom förut.

Hon närmade sig en tredje grupp där alla redan skrattade. Tre män haha-ade. En hade rött ansikte. Skratten övergick till Wow! när hon kom fram. Var det för att drinken var grön och hade ett rött bär? Troligen inte.

Precis när hon vände sig om och tryckte ifrån med bakre foten för att ta ett steg därifrån kände hon hur någon nöp henne i baken. Hon släppte brickan som gick i golvet. Det blev ett brak när metall och glas slogs mot stengolvet. Utan att vända sig om vrålade hon:

- Rör mig för helvete inte!

(Mening från Walter Ljungquists Paula: Rör mig inte, sa Paula)