Memorera kan jag lika lite som marmorera.

Som liten kom jag ihåg allt. Det trodde jag åtminstone. Jag mindes mina kompisars telefonnummer och mina läxor. Första läxan handlade om De tre patriarkerna, det var i tredje klass. Jag lärde mig hela sidan utantill, så ivrig var jag inför uppgiften.

Jag behövde inte memorera, det fastnade ändå.

Så har det fortsatt, tills utmattning och ålder har ändrat på den saken.

Nu minns jag så lite att det kan bli farligt. Är spisplattan på? Det har jag glömt och går runt och gör annat, tills röken väller ur köket.

Pappa berättade att han hade knep för att komma ihåg de latinska namnen på djur. Jag får ta till dem nu om jag ska komma ihåg lösenord på datorn och vad jag ska köpa i affären.

Upptäckte för inte så länge sedan att jag har bilder men inte känslor från barndomen. Några bilder finns kvar men känslorna har jag inte memorerat. Någon överfurir i min hjärna tryckte på off-knappen. Och det var kanske lika bra.

Mamma och hennes syskon hade det också eländigt. Häromdagen frågade jag min moster som aldrig hade hört talas om chokladbollar, om hon gjorde någon mat eller godis till sig själv när hon kom hem från skolan? Hon svarade med att citera morfar: Glömskan är till för att begagnas.