När de kantiga kvinnorna räknades,

de som rökte,

som pratade med magen,

flabbade

och kunde säga ifrån,

då var man inte mycket värd.

Om de någon gång såg mig

Slutade de flabba

och blev tysta.

Jag kunde en gång höra deras sträva

Å ja, hon är ju behaglig å ha å göra med.

Kanske som en porslinsfigur de sett hos sin mormor?

En som de aldrig skulle vilja ha hemma hos sig.

Det konstiga var,

att när jag flyttade till ett annat sammanhang,

då var allting tvärtom.

Med förakt nämndes de som

flabbade med magstöd, rökte och skällde.

Då var helt plötsligt

mina intressen fina.

Det gör mig alldeles vilsen

där jag står på finhyllan och samlar damm.