Grönt flimrar förbi i ögonvrån där jag sitter på min plats i tåget. Småland – grönt, grönt, blå sjö, grå ort, grönt, grönt. Damen snett mitt emot mig lutar huvudet åt sidan, blundar. Solen skiner in diagonalt på henne. Speglar sig i det ena glasögat. Det andra vilar i skugga. Kanske är det lagom varmt och skönt att sitta så. Varför tror jag att hon har hälsat på sin dotter och barnbarn?

Ett ljud flyttar min uppmärksamhet till platsen bakom mig. Det korta tjutet jag hörde målar upp bilden av en ung kvinna. Jag väntar på mer, ett svarsfniss, eller något mer bara från henne, om hon pratar i telefon. Men det kommer bara fler små tjut. Det låter faktiskt som …

Jag vänder mig om och jodå, där sitter en ung kvinna ihopkurad och gråter. Hon har grön kofta, långt brunt hår och håller om sig själv.

- Hur är det? frågar jag. Kvinnan tittar upp.

- Förlåt att jag stör, det är ingenting. Hennes kinder är alldeles våta.

- Nej, du stör inte. Hur är det med dig? Kan jag hjälpa dig på något sätt? Jag sitter snurrad som Turning Torso.

- Nej, jag mår bra. Jag är bara så ledsen.

- Jaha. Men om du vill så kan du sitta här. Jag har med mig fruktsallad som vi kan dela. Du får gärna, det är alldeles för mycket för en person. Jag ler mot henne och hon ler faktiskt tillbaka.

- Men tack, vad snällt. Hon vecklar ut sig och kommer fram och sätter sig bredvid mig. Jag tar fram plastburken med fruktsallad och en sked och en gaffel. Hon får skeden.

- Här, du kan äta ur burken så häller jag över lite i min kopp.

Damen mittemot har öppnat ögonen, annars rör hon inte en min. Jag vet inte vad jag ska säga men tjejen börjar prata.

- Å, vad gott. Jag hann inte äta någon frukost i morse. Jag har inte sovit på hela natten heller.

- Oj, säger jag.

- Min mamma ringde i går, och min pappa vill skilja sig. Så jag har inte kunnat sova.

- Nej det förstår jag.

- Han har träffat en annan kvinna, en som sålde såna där långa godisremmar på Kiviks marknad. Han föll för henne direkt.

- Oj. (Vad ska man säga?)

Tjejen petar ganska snabbt i sig fruktsalladen och jag räcker henne en riskaka.

- Tack! Och mamma säljer bara åkturer med ponny.

- Åh.

Tåget saktar in, det gnisslar om hjulen och så står vi i Nässjö. Damen mittemot har lagt sin Hemmets Veckotidning i nylonkassen och tagit på sig den ljusgula sommarjackan. När hon ska passera oss på väg mot utgången tar hon ett fast grepp om flickans axel. Småländskan är tydlig:

- Di där förbenade karlarna, di ger jag inte möcke för!