En tidig kväll i oktober satt vi runt ett bord i mahogny och pratade om Gud. Den stora salongen i villan var möblerad med flera sittgrupper från tidigt 1900-tal, äkta mattor och ljuskronor i kristall. Den här gången hade vi samlats i den röda möbeln. Jag satt i soffan, nedsjunken i resårsitsen med en hård broderad kudde bakom ryggen. Samtalsämnet var: Vem är Jesus? Varje vecka hade vi ett nytt tema. Prästen var med men lät oss andra prata mest, sedan han inlett med sina faktakunskaper.

Egentligen betydde sällan dagens tema så mycket, eftersom våra samtal alltid ganska snabbt drev åt sidan och kom att handla om andra saker.

Nu började diskussionen handla om skuld och straff, dit den påfallande ofta halkade ner. Någon sade: ”Får de som varit onda sitt straff någon gång, i detta livet eller efteråt?” Andra hade olika åsikter om när detta straff kommer att avtjänas, och jag kände hur jag blev vanmäktig av otålighet. Jag ville så gärna säga vad jag tyckte. Det kröp i hela kroppen, mest kände jag för att som ett barn i mellanstadiet lägga hela överkroppen över bordet och vifta med armen så häftigt att prästen inte kunde undgå att ge mig ordet.

Givetvis satt jag medelåldersmässigt kvinnligt tyst kvar på min plats. Det var bara pulsen och blodtrycket som var uppe och viftade.

Till slut kunde jag inte vänta längre, utan hov upp min röst när nästa talare knappt hade satt punkt. Jag sade något om att det inte är människors sak att döma, att vi enligt Paulus ska hata synden men älska syndaren. De andra verkade sitta lugna och lite avmätta, som om de kunde stå ut med att lägga skuld på någon utan att hela världen blev svart. De verkade inte ha en medeltida trébuchet i magen som sköt pilar över fiendens murar, som jag hade, där jag satt och pratade om försoning.

Jo, en svarade. ”Precis, precis!”, sade han energiskt.

Jag blev så glad att jag också började använda det uttrycket. Vid nästa träff sa jag ”precis, precis!” när jag höll med om något. Det var som att lyfta på locket och pysa ut lite ånga.

x