Åker du tåg måste du ha sittplats.

Har du inte sittplats, åker du inte tåg.

Då står du vid rälsen och ser det passera.

Håret slits upp i en kvast bredvid ansiktet.

Sen blir det tyst och stiltje igen.

Kanske inte så dåligt.

Det vet jag inget om.

Vet heller inget om hur de med sittplats har det.

Där sitter de med sina vindruvor,

smulor av Mariekex och kissnödighet.

Glöm inte märket på kinden efter att ha sovit mot stolsryggen.

De ser sig själva i fönstrets perfekta spegling

när det blivit mörkt ute.

Men det som lever mellan

raderna i tågvärdens beskrivning

av verkligheten,

det är jag.

Fripassagerarens

eviga rörelse.

Två fötter är aldrig i golvet samtidigt.

Ser en plats med lucka i reservationen

efter Köping.

Sätter mig knappt.

Bara halva sätet och

spända lår som är redo att

skjuta upp mig som en katapult igen

och gå därifrån när mannen med tunt skägg sidledes

efter Örebro

börjar skuffa sig framåt i gången

med väskan före sig

mot platsen som inte är min.

När valde jag mitt liv?

Valde jag?

x