Exmakarna satt i den nedgångna lägenheten. Hon i en sliten, dammig soffa som täckts med en filt, han i en sprucken skinnfåtölj som varit modern på sjuttiotalet. Ljuset från norrfönstren och den smala gatan utanför silade tvekande in. ”Är det någon idé med mig här?” tänkte det först. ”Det är ju så mycket tobaksrök, jag stöter på patrull direkt.”

Men ljus är tack och lov envist, ger inte upp för lite cancerogen dimma. Den nåden fick de, de som känt varandra hela sina vuxna liv, förenade av den längsta räckan levda vardagar, av tre barn.

Förresten något jag till och med kan känna mig rörd över, hur överens de var om vikten vid barnen. Teoretiskt bara, men just i stunden verkade det ärligt.

”Det finns de”, sa hon, ”som bara ser det negativa. De klagar och tycker inte att någonting är bra. Kan man inte i stället se det som är positivt i livet?”

Hon blandade korten med ett rattlande ljud. Kanterna var uppruggade och grå.

”Nä, just det”, sa han och rörde inte en fena, fortfarande utmattad efter att ha gått ut i köket och hämtat kaffe. Cigarrcigaretten mellan pekfingret och långfingret glödde.

”Ta Weiron och Inga till exempel. Det är ett evigt gnällande, de är alltid sura. Men se vad de har i stället!”

Han plirade mot henne genom glasögonen.

”Man kan väl skämta om saker i stället för att se så allvarligt på allting”, fortsatte morsan och lade ut sjuans patiens. Soffsitsen gjorde en fruktansvärd djupdykning där hon satt.

Jag lämnar dem där. Som fisk kan jag inte besöka dem länge i taget. Vickar mig nedför trapporna i patricierhuset, slinker ut genom porten och väl ute på gatan har jag inte långt till kanalen. Bryter den tysta grågröna vattenytan och kan återigen andas. Kanske är det inte den mest idylliska akvamarina miljön. Men jag slipper i alla fall skämtare.

x