Eftersom Eva sovit dåligt på natten steg hon upp senare än vanligt. Morgonrusningen var över, det var tidig förmiddag men den mulna himlen gjorde dagern grå med sitt sparsamma ljus.

Hon gick fram till fönstren i matrummet, som vette mot parken på andra sidan gatan och drog ifrån gardinerna. På motsatta sidan avgränsade orangea koner förbundna med randig tejp ett område av gatan och parken. En lastbil backade upp med en kran på flaket.

- Jag är ganska orolig för trädet, sa hon till sin man, som var tillfälligt hemma.

- Jag också, sa han.

De senaste dagarna hade de var för sig sett hur personer med kamera gått runt det största trädet i parken, som stod rakt framför deras fönster. Den höga linden kändes inte längre så beständig som de hade hoppats när de flyttade in här.

Kranen började veckla ut sig och stiga mot trädets grenar. Gripklon med en såg monterad på sidan styrdes från en panel som satt runt trädfällarens mage.

Inte kan väl ett så stort träd bara sluta finnas? Kan det ens vara möjligt?

När kranen grep och sågade av gren efter gren och trädfällaren så småningom sågat bort kilar längst ner i stammen och bankat in andra, mindre kilar på motsatta sidan förstod hon att det visst var möjligt.

Fast hon inte var redo, fast det inte fick vara sant, så var det möjligt.

Stammen föll på trottoaren med en hög smäll.

x