Alla inlägg under februari 2017
Numera har hon en modern lägenhet. Den ligger Intill den stora korsningen vid infarten till stan. Flytten från patriciervillan var en lättnad, fast jag ser det som att hon blivit inspärrad på häktet. Mellan hennes jättestora hus med salong, kristallkronor och trädgård som en liten park vid ån, komplett med gårdskarl, grusgångar och gnisslande grindar, och en trea med heltäckningsmatta och temperatur som aldrig går under 25 grader finns en tung skjutdörr som stängdes samtidigt som jag var i England på språkresa. När jag kom hem bodde hon på Kristian II:s väg, han som kallas tyrann.
Men nu slipper mormor hyra ut fyra av sina rum till unga män som går på SJ-skolan. Det är slut med att dela ut nycklar, ha koll på de elektriska spisplattorna i varje rum och att låsa telefonen till bara en markering.
När hon får en kund behöver hon inte stänga dörren till vardagsrummet. Hon pratar fritt om stjärnan hon lagt, en mörk man i uniform och en liten vinst.
Samma å som flyter förbi villan ser hon nu från sin balkong. Den förbinder då med nu, kanske.
En dag kan hon inte hitta sina silverbestick. När hon letat i en timme ringer hon polisen för att anmäla en stöld. Hon misstänker hemvården som var där dagen innan. Polisen kommer dit och pratar med henne. I en garderob i hallen hittar de besticken. Det är mormor som lagt dem där själv. Hon brister ut i gråt när hon förstår hur glömsk hon blivit.
Jag var läraktig
Det är min enda förklaring
‑ Ursäkt till dåligt uppförande finns visst inte ‑
Eller finns det, hos barn?
Var går gränsen, vem kan ursäktas
Som gör det som är ont?
Den som lärt sig det som liten
Då den inte kunde rätt och fel?
I alla fall
Lärde jag mig väldigt bra
Att vara känslokall
Och att racka ner på dig som inte var det
I skolan var jag ensammast
Fast bäst i klassen
När det knep hade jag ingen medkänsla med dig
Inte med mig själv heller
Kastade bort oss båda
Som något förbrukat
Blodspåren på skolgården
Går inte bort
x
Är det inte konstigt
Nyckeln heter tråkigt
Den låste in dina känslor
i en omålad låda av plywood
Sen kastade du nyckeln i sjön
så den sjönk till botten
och doldes av det mörka sjövattnet
En dag satt du i den mörka källaren och såg på teve
där en expert sa att tråkigt är nödvändigt
För annars kan du inte skapa och ha roligt
Är det inte konstigt
Att experten också tycker att
Nyckeln heter tråkigt
Men att den öppnar, inte låser
x
Britt, du var för mig
En tydlig vuxen
En pålitlig vuxen
En vuxen som jag kunde se
Med mörkt hår som du lagt upp med papiljotter
Så det fick volym
Lite överbett
Och du kunde öva danssteg över mattan i sovrummet
Du dansade jättebra
Du ville inte att jag skulle dö
Du kunde säga något om mig
Som att
jag ville ha varmt vatten när du tvättade mitt hår
jämfört med vad min syster – kallt – och min bror – mittemellan -
ville ha
När jag hade hjälpt dig i köket sa du tack och ibland
Det var redigt å daj Lotta!
Vi flyttade in till stan och du och din son följde med
I det nya huset sov jag och han i samma rum
och du i rummet intill med öppet valv in till vårt
När jag börjat skolan och pysslat saker till julklapp
Visste jag inte vem jag skulle ge det finaste,
dig eller mamma
På kvällarna låg jag och grät när jag försökte bestämma det
Det var ett för svårt beslut
Jag ville inte att du skulle bli ledsen
om mamma fick det finaste
Och mamma fick inte heller bli ledsen
ju
Hur löste jag det?
Jag tror att mamma fick det finaste
För dig träffade jag ju på dagarna
Och mamma skulle jag aldrig kunna gottgöra
för att jag satt henne på andra plats
Dig kunde jag alltid gottgöra
Jag litade på vår relation så mycket
Och litade nog inte alls på mammas och min
För den fanns ju inte
Bara i min fantasi
Och det visste jag fast jag inte tänkte det
x
Noboooooody knows
The trouble I’ve seen
Din basröst satte mina trumhinnor i häftig rörelse
Tyvärr kunde du inte hålla tonen i denna fina negro spiritual-sång
Det visste inte jag för jag hade bara hört dig sjunga den
Och det gjorde du ibland varje dag
Det var tryggt att du lät lite
En pappatjur som mullrade till då och då
Från fåtöljen i sitt hörn
Så att flocken blev lugn och gjorde vad den skulle
En pelare i min sal var i alla fall på plats
Ljusblå med marmorering i guld
Jo, du hade lite dålig smak
Sammanfattningen av dig kunde bli
Tondöv farbror med tjock guldkedja
x
När kommer du tillbaka?
undrar jag utanför bilen
du snart ska stiga in i
Du stryker mig över kinden och säger
I övermorgon, det har jag ju sagt
När är det övermorgon?
Är det då oändligt många
outhärdliga ögonblick
efter varandra har gått?
Du kunde lika gärna säga
aldrig
x
Vi steg alla ut på trappan
där våren redan stod och
inte lät sig förnekas.
Det var du med ditt
tjocka, honungsbruna hår och ditt
leende med ojämna tänder.
Mina vitblonda testar
var en trådgardin
jämfört med ditt tunga sammetsdraperi.
Jag klarade också att le.
Ljuset i dina ögon
vågade jag se.
Kärlek dör aldrig
Vi visste inte att den skulle leva.
Du försökte hejda den.
Rullade en cigarett
och sa att du var ful.
x
Jag är så trött
så trött.
Bara då vågar jag skriva till dig, min älskling.
När jag som Moses inte längre orkar
hålla armarna högt,
när jag sänker försvaret och fienden kan komma in.
Då kan jag också komma ut
där vi omsluter varandra på alla sidor.
x
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | 5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 | 21 | 22 |
23 |
24 | 25 | 26 |
|||
27 | 28 | ||||||||
|