Numera har hon en modern lägenhet. Den ligger Intill den stora korsningen vid infarten till stan. Flytten från patriciervillan var en lättnad, fast jag ser det som att hon blivit inspärrad på häktet. Mellan hennes jättestora hus med salong, kristallkronor och trädgård som en liten park vid ån, komplett med gårdskarl, grusgångar och gnisslande grindar, och en trea med heltäckningsmatta och temperatur som aldrig går under 25 grader finns en tung skjutdörr som stängdes samtidigt som jag var i England på språkresa. När jag kom hem bodde hon på Kristian II:s väg, han som kallas tyrann.

Men nu slipper mormor hyra ut fyra av sina rum till unga män som går på SJ-skolan. Det är slut med att dela ut nycklar, ha koll på de elektriska spisplattorna i varje rum och att låsa telefonen till bara en markering.

När hon får en kund behöver hon inte stänga dörren till vardagsrummet. Hon pratar fritt om stjärnan hon lagt, en mörk man i uniform och en liten vinst.

Samma å som flyter förbi villan ser hon nu från sin balkong. Den förbinder då med nu, kanske.

En dag kan hon inte hitta sina silverbestick. När hon letat i en timme ringer hon polisen för att anmäla en stöld. Hon misstänker hemvården som var där dagen innan. Polisen kommer dit och pratar med henne. I en garderob i hallen hittar de besticken. Det är mormor som lagt dem där själv. Hon brister ut i gråt när hon förstår hur glömsk hon blivit.

Jag var läraktig

Det är min enda förklaring

 ‑ Ursäkt till dåligt uppförande finns visst inte ‑

Eller finns det, hos barn?

Var går gränsen, vem kan ursäktas

Som gör det som är ont?

Den som lärt sig det som liten

Då den inte kunde rätt och fel?

I alla fall

Lärde jag mig väldigt bra

Att vara känslokall

Och att racka ner på dig som inte var det

I skolan var jag ensammast

Fast bäst i klassen

När det knep hade jag ingen medkänsla med dig

Inte med mig själv heller

Kastade bort oss båda

Som något förbrukat

Blodspåren på skolgården

Går inte bort

x

Är det inte konstigt

Nyckeln heter tråkigt

Den låste in dina känslor

i en omålad låda av plywood

Sen kastade du nyckeln i sjön

så den sjönk till botten

och doldes av det mörka sjövattnet

En dag satt du i den mörka källaren och såg på teve

där en expert sa att tråkigt är nödvändigt

För annars kan du inte skapa och ha roligt

Är det inte konstigt

Att experten också tycker att

Nyckeln heter tråkigt

Men att den öppnar, inte låser

x

Britt, du var för mig

En tydlig vuxen

En pålitlig vuxen

En vuxen som jag kunde se

Med mörkt hår som du lagt upp med papiljotter

Så det fick volym

Lite överbett

Och du kunde öva danssteg över mattan i sovrummet

Du dansade jättebra

Du ville inte att jag skulle dö

Du kunde säga något om mig

Som att

jag ville ha varmt vatten när du tvättade mitt hår

jämfört med vad min syster – kallt – och min bror – mittemellan -

ville ha

När jag hade hjälpt dig i köket sa du tack och ibland

Det var redigt å daj Lotta!

Vi flyttade in till stan och du och din son följde med

I det nya huset sov jag och han i samma rum

och du i rummet intill med öppet valv in till vårt

När jag börjat skolan och pysslat saker till julklapp

Visste jag inte vem jag skulle ge det finaste,

dig eller mamma

På kvällarna låg jag och grät när jag försökte bestämma det

Det var ett för svårt beslut

Jag ville inte att du skulle bli ledsen

om mamma fick det finaste

Och mamma fick inte heller bli ledsen

ju

Hur löste jag det?

Jag tror att mamma fick det finaste

För dig träffade jag ju på dagarna

Och mamma skulle jag aldrig kunna gottgöra

för att jag satt henne på andra plats

Dig kunde jag alltid gottgöra

Jag litade på vår relation så mycket

Och litade nog inte alls på mammas och min

För den fanns ju inte

Bara i min fantasi

Och det visste jag fast jag inte tänkte det

x

Noboooooody knows

The trouble I’ve seen

Din basröst satte mina trumhinnor i häftig rörelse

Tyvärr kunde du inte hålla tonen i denna fina negro spiritual-sång

Det visste inte jag för jag hade bara hört dig sjunga den

Och det gjorde du ibland varje dag

Det var tryggt att du lät lite

En pappatjur som mullrade till då och då

Från fåtöljen i sitt hörn

Så att flocken blev lugn och gjorde vad den skulle

En pelare i min sal var i alla fall på plats

Ljusblå med marmorering i guld

Jo, du hade lite dålig smak

Sammanfattningen av dig kunde bli

Tondöv farbror med tjock guldkedja

x

När kommer du tillbaka?

undrar jag utanför bilen

du snart ska stiga in i

Du stryker mig över kinden och säger

I övermorgon, det har jag ju sagt

När är det övermorgon?

Är det då oändligt många

outhärdliga ögonblick

efter varandra har gått?

Du kunde lika gärna säga

aldrig

x

Vi steg alla ut på trappan

där våren redan stod och

inte lät sig förnekas.

Det var du med ditt

tjocka, honungsbruna hår och ditt

leende med ojämna tänder.

Mina vitblonda testar

var en trådgardin

jämfört med ditt tunga sammetsdraperi.

Jag klarade också att le.

Ljuset i dina ögon

vågade jag se.

Kärlek dör aldrig

Vi visste inte att den skulle leva.

Du försökte hejda den.

Rullade en cigarett

och sa att du var ful.

x

Jag är så trött

så trött.

Bara då vågar jag skriva till dig, min älskling.

När jag som Moses inte längre orkar

hålla armarna högt,

när jag sänker försvaret och fienden kan komma in.

Då kan jag också komma ut

där vi omsluter varandra på alla sidor.

x