- Nej Marina, du har redan fått en kaka. Här, vill du ha lite vatten? Var var vi? Jo, du vet, hon har sina färger som hon alltid använder. Jag har aldrig sett henne klädd i annat än svart, marin eller rött. Eller en kombination av de färgerna. Att sen se mamma bredvid henne i sina storblommiga tält i gult och orange, det blir nästan komiskt. Tänk att två systrar kan vara så olika. Va? Jo, det stämmer, hon dammsuger sin trädgård. Hahahaha, herregud! Vad sa du Marina? Ja, kom och sitt i mitt knä lilla gumman. Men du, nu ska jag laga middag, ha det så jättebra, ta hand om dig nu så hörs vi om lördag? Puss!

x

Några timmar innan det är dags att ställa fram klockan

Längtar jag efter november

Det är då vi lutar oss mot den vita stjärnan av bomull

Och somnar när det skymmer för året

x

Minns du - du vandrade på den spruckna jorden

Där dina fötter skadades

Varje dag måste du fortsätta leta

Varje natt sjönk du ner på knä

Ännu en morgon lyfte du dina dammiga ögonlock

Och där var grinden av stål, inbjudande öppen

Utan att tveka gick du in och hjärtat darrade

När fötterna rörde vid det gröna

Låt mig se på dig nu!

Stående i midjehögt gräs med grenarnas frukter

Hängande framför dina ögon

Jag stänger grinden och låser den

x

Jag står här på din gård

Jag älskar dig så mycket

Jag saknar dig så mycket

Ditt köksfönster är svart

Du var så sysselsatt

Med allt som måste göras

Med allting som du valde

Att älska framför mig

En isdrottning kom hit

Och bände upp min bröstkorg

Sjönk ner i vänstra förmaket

Och gjorde sig ett bo

Hon spelar detta spel

Hon verkar aldrig tröttna

En sittplats för lite

En flicka för mycket

Jag står med Lars Forssell

Det regnar i mitt hjärta

Han håller mig i handen

Han släpper inte taget

x

När du gick var det ingen idé att titta efter dig. En rygg som blir mindre och mindre kan jag avvara. Med försiktiga rörelser – en osäkrad granat i magen – steg jag upp från golvet och snöt mig. Plockade undan kläderna som låg slängda över fåtöljen, bäddade. Fyllde vattenkannan som jag fyllde dagen med sysslor, vattnade blommorna i fönstret. Inte en enda gång tittade jag upp mot himlen. Men visst var den svart.

x

‑ Jag har förresten fått jobbet på det stora exportföretaget, som sekreterare.

Jag pillade på den spiralformade telefonsladden, drog isär den och mindes hur smutsgrå den varit i barndomshemmet. Min var vit nu, men det grå satt kvar i huvudet.

Jag fick inget svar.

‑ Så jag ska börja den första september, om fem dagar. Så det …

‑ Jaha.

‑ Ja. Så det … började jag igen. Så då får vi se hur det blir.

‑ Ja, då får jag nästan säga att du får välja mellan det jobbet och mig. Du kan inte få båda.

‑ Haha, nä.

Jag visste ju att jag hade kompromissat och inte följt den glödande, utritsade väg som han alltid gått. Den som betydde noll pengar och säkerhet, samtidigt som den krävde känslomässig närvaro av mig, för utan den skapas ingen konst. Han var inte vilse i varuhuset utan föräldrar, och jag fördömde mig själv för att jag var det. Skrattade åt mig, längtade samtidigt hett efter den där vägen. Och förstod att jag måste välja, och därmed förlora honom.

x

Sjunker ner på knä för nära jorden finns det tröst. Därifrån är det inte så långt att falla. I höjd med vintergäcken ingen svindel. Och jag längtar inte efter någonting, för allt jag åstundar finns ju här.

Är det hit som alla längtar fast ingen vågar nämna det, och rispa på den sprickfulla hinnan? Vem skulle i så fall gå och jobba? Vem skulle handla alla varor, passa alla tider, om allas heta tårar inte hade så långt att falla?

x

Villan de flyttat in i är opraktisk. Få, stora rum passar inte tre vuxna och fyra barn. Mamma, pappa och lillasyster bor i sovrummet. Storebror får bo i hallen på övervåningen. Storasyster och hembiträdets son bor i ett rum som är i fil med hembiträdets rum. Alla sover de på övervåningen. Bottenvåningen består av ett gigantiskt sällskapsrum och innanför det ett vackert rum med burspråk och mycket stuckatur. Det blir pappas arbetsrum. Det finns också två hallar och ett litet kök där. Barnen får höra att huset är byggt för representation, ett ord som de inte förstår.

I källaren finns det däremot många rum. En liten toalett möter direkt när man kommer nedför trappan. Ett tvättrum där tvättmaskinen står, och ett badkar. Matkällaren har många skåp och hyllor, och en stor säck potatis. Sen är det pannrummet och så det stora rummet i källaren, det som så småningom byggs om till gillestuga, som man sade på sjuttiotalet.

Men nu är det sextiotal och var ska barnen leka? Det får bli i det stora rummet i källaren, där de får samsas med många medlemmar i familjen tegenaria atrica, ett slags stor jaktspindel som ofta blir åtta-tio centimeter i diameter. Då och då kommer en sådan fuling springande över golvet. På natten drömmer storasyster att hela källaren är full med dem, från golv till tak.

Det är ganska mörkt där nere, för källarfönstren vetter ut mot rabatter där det växer buskar som tar bort det mesta dagsljuset.

I det här rummet, i den här tiden, där barn egentligen inte fick plats, ska de leka. På nästan hela golvet ligger en blå matta. Ibland delar barnen upp mattan mellan sig, så att var och en får en fjärdedel. Dock finns det bara en röd soffa. Den är gjord för att två barn ska kunna sitta i den, och den är det finaste som finns i rummet. Varje gång storasyster är där nere drar hon in soffan till sin ruta. Den blir gräns mot rutan bredvid. Nu har hon fint i sitt så kallade rum. En blå matta och en röd soffa, vad mer kan man önska sig?

Det gäller dock att vara vaksam, för varje gång hon kommer tillbaka till rummet efter att ha varit borta en stund, så är soffan dragen till en annan fjärdedel, oftast lillasysters. Storasyster drar tillbaka soffan till sin del igen, bara för att ha fått den bortskuffad igen när hon återvänder nästa gång.

Är det därför som det känns som om hon håller på att gå upp i sina sömmar, som att det inte är tätt? Slammer, buller och ljus tränger in i hennes jag, som hade behövt vara helt och inte läckt, vare sig in eller ut.

x