Genom åren har många skrin funnits hos mig, och sedan försvunnit i den ström av saker som vi på något sätt får och sedan gör oss av med för att vi vill ha nytt, eller för att det slarvats bort eller gått sönder. Allt jag hade i den stora villan är borta, slängt i två containrar när mamma bara hade en dag på sig att tömma hela huset, pappa satt full i en stol och vår moster Gun kom och hjälpte henne så till den milda grad att alla mina saker slängdes. Jag bodde då i Göteborg och mamma – ja, hon saknade förmågan att ta mig med i några planer eller bilder av vad som var viktigt.

Kanske hittade Gun då ett mörkblått smyckeskrin i två våningar, klätt med likaledes mörkblå sammet. Många hade sådana skrin när jag var i elvaårsåldern. Man kunde välja på rött och blått, och rött började jag bli trött på eftersom jag och min syster ofta fick likadana kläder, hon i blått och jag i rött. Därför ville jag ha ett blått skrin. Det skrinet minns jag bara på grund av en händelse.

Jag hade haft ett lyckat fiskafänge, hittat arton kronor i pappas ytterrock som hängde i hallen ut mot stora gatan. Pappa var oftast hemma men inte så uppmärksam, så det gick bra att kila ut där och känna igenom fickorna fast han satt i vardagsrummet intill. I början av 70-talet var arton kronor inget att fnysa åt, det var egentligen alldeles för mycket att bara ha i fickan.

I triumf gick jag över till grannen, min kompis som var ett år yngre än jag. Jag hade tagit på mig min regnhatt som jag tyckte var så snygg. Den var glänsande svart med brett, runt brätte. Jag tyckte jag såg tuff ut i den, och jag kände mig lite tuff också, när Torbjörn och jag gick till kiosken. Vi försökte gå som tonåringar. Jag hade också min poncho i lila, svart och vitt, och jeans, och var säker på att jag såg ut som en filmstjärna. Torbjörn tyckte att jag var snygg, Gud välsigne honom för hans lojalitet och varma hjärta. När han dog i förtid drömde jag om två studsbollar i rött och gult och att jag var så ledsen att jag bara sjönk ner i en snödriva för benen bar mig inte längre.

Men vi var på väg till kiosken två kvarter hemifrån. Där jobbade en gubbe som vi inte gillade. Han hade en arbetsrock i blått glansigt tyg, när han stod i kiosken. Det var tydligt att han inte gillade barn och vårt sätt att köpa godis för femtio öre och välja en sak åt gången, och sen kanske ångra oss: ”Nej förresten, jag tar en sockerbit i stället”, så han fick peta ut ett smågodis och ersätta det med något annat.

Arton kronor kunde man inte köpa smågodis för, det var otänkbart. Då hade jag fått stå och ”en sån”-at i en halvtimme. Kanske jag blev stressad där jag stod med de tunga kronorna i handen framför luckan. Varför skulle jag annars dra till med: ”Jag tar jordgubbstuggummin för arton kronor.” Jordgubbstuggummin var stora bollar av tuggummi. Ytan var hård och glänsande plommonröd. Vi fick bytet i två påsar, och jag gav Torbjörn den ena påsen. När jag kom hem lade jag tuggummina i mitt blåa smyckeskrin. Där låg de och glänste effektfullt mot sammeten.

Tuggummina var så syrliga att det sved i munnen när jag åt dem. Till slut tuggade jag bara några varv på varje kula och spottade sedan ut den. Hemma märkte ingen någonting av vare sig stölden eller godiset. Några månader senare började Torbjörn dricka en massa vatten varje dag. Jag som hade läst Barbro Lindgren frågade om han inte hade fått sockersjuka. Han och hans mamma gick till doktorn, och det visade sig stämma. När Torbjörn var 38 orkade kroppen inte längre. Min kropp fick leva kvar utan honom, med många fyllningar i tänderna.