Jag försöker skriva självbiografiskt (inte första gången), men denna gång kanske inte direkt inspirerad av ordet Anledning

Våra trädgårdar skildes bara åt av en smågata, ett asfalterat lillfinger från stora vägen där spårvägsspåren löpte på båda sidor om en rosenhäck. När din pappa och min mamma var hemma stod deras bilar på Krukmakargatan. Ni hade en padda, en Citroën som först måste resa sig innan den kunde åka i väg. Mamma hade olika bilar, men den här sommaren körde hon en Fiat. Den enda bil som stod här på dagarna var pappas Volga. Han var ofta hemma och satt och skrev på sin skrivmaskin eller pratade i telefon med olika farbröder.

Du och jag lekte nästan varje dag. Vi var alltid hemma hos oss, för hos dig fick vi inte vara. Någon enstaka gång hade jag varit inne i ert hus, som såg annorlunda ut än vårt fast de var ungefär lika gamla, mitten av tjugotalet. Från köksdörren kom man i båda husen in på ett mellanplan där en halvtrappa ledde ner till källaren och en annan halvtrappa ledde upp till bottenvåningen.

Men den här sommardagen hade jag, min bror och min syster tagit på oss kalaskläder och gick genom vår avflagade, stora trägrind ut på gatan där trottoaren var helt uppslukad av vår häck. Vi gick över gatan i fyra steg och in genom den lilla metallgrinden till din trädgård. Där var du och din storasyster, som var tre år äldre än jag. Din mamma, som hade bjudit oss på kalas, kom fram och hälsade oss välkomna. Vi var lite generade, för vi kände inte din mamma så bra, och så förstod vi inte varför hon inte hade bjudit vårt hembiträdes son?

Vi satt runt ett bord på gräsmattan och serverades saft i halvgenomskinliga gröna och bruna kaffekoppar, konstigt nog. Till saften fick vi en kaka som bestod av choklad och kex. Jag har sedan sett den på bild och förstått att den hette radiokaka. Det var inte gott att både dricka saft och äta något sött, det tyckte jag inte ens som sjuåring, och sedan den gången dricker jag inte vare sig varma eller kalla drycker ur brunt eller grönt glas. Det kvittar att sådana koppar är billiga på loppisar numera, jag köper dem inte.

När vi var klara fick vi resa oss från bordet. Det kändes obekvämt att ha regler kring småsaker som när man var tillåten att resa sig efter maten. Ingen sade något om det hemma. Vi sprang runt en stund och sen räddade jag mig därifrån genom att råka slå en golfklubba på ett sår som jag hade på knäet. Det gick förstås upp och ut vällde tjockt, mörkrött blod. Sen fick jag världens häftigaste skorpa där, men den här dagen sprang jag gråtande över till Britt som satte plåster på såret.

En vecka senare var det Britt som tog med oss barn till Folkets park, där det fanns ett tivoli. Hon var dotter till en storbonde på Österlen och led inte av onödiga mindervärdeskänslor. ”Jag ska göra henne mitt å”, sa hon förtrytsamt och inkluderade även dig och din storasyster. Kanske blev din mamma mitt å. Du och jag fortsatte i alla fall att leka nästan varje dag tills det var dags för mig att börja skolan.

x