I en plastkasse som hänger från en spik på väggen bredvid diskbänken, ligger tomflaskor, alla genomskinliga. Det har varit vichyvatten i några, sockerdricka eller fruktsoda i andra. På spiken bredvid hänger en annan plastkasse, en med vanligt skräp i.

Jag ska laga pannkakor och knäcker ett ägg i den rostfria skålen som står i köksvasken. Jag rycker till när ägget rinner ut, alldeles vattnigt. Gulan är inte fast utan har blandats i vitan. Och det luktar illa, det stinker faktiskt. I våras var det en kille på skolan som hade med sig en stinkbomb, och det är precis så det här ägget luktar. Impulsivt tar jag skålen och häller innehållet i plastkassen som hänger bredvid mig. Sedan knyter jag ihop kassen och ställer den utanför köksdörren, som vi brukar göra. Rutinen är att någon därefter tar med den till den lilla dunge där vi slänger skräp rakt i ett dike, för detta är på 60-talet och pappa har sagt att vi ska göra så, skräpet har förmultnat till nästa år vi kommer tillbaka till torpet.

Mamma åker till Hästveda för att handla mat. Bilen kränger nedför gårdsplanen och skapar ett dammoln på grusvägen där den brummar söderut i middagssolen. Jag springer ut i skogen med mina syskon och en vän. Vi går planlöst runt och pratar, och sedan leker vi gömme bland de mossiga stenarna och slyet.

Vi kommer hem efter några timmar och då är mamma tillbaka. Vid middagen berättar hon att det var så genant på affären för när hon skulle lämna tomflaskor började det stinka i hela affären. Hon förstod ingenting när expediten kom på att stanken kom från mammas plastkasse. Jag förstod desto bättre, att det var jag som råkat slänga ägget i fel plastkasse på väggen.

Så här, långt efteråt, när jag hört hur många har haft det under sin uppväxt, kommer små, små varma pulsar av trygghet och tacksamhet för att jag utan vidare kunde berätta att det var mitt fel. Och för att ingen blev arg på mig. Den mosaiken är ju barndomen, om man överlever den. Något måste också ha varit bra.