‑ Jag har förresten fått jobbet på det stora exportföretaget, som sekreterare.

Jag pillade på den spiralformade telefonsladden, drog isär den och mindes hur smutsgrå den varit i barndomshemmet. Min var vit nu, men det grå satt kvar i huvudet.

Jag fick inget svar.

‑ Så jag ska börja den första september, om fem dagar. Så det …

‑ Jaha.

‑ Ja. Så det … började jag igen. Så då får vi se hur det blir.

‑ Ja, då får jag nästan säga att du får välja mellan det jobbet och mig. Du kan inte få båda.

‑ Haha, nä.

Jag visste ju att jag hade kompromissat och inte följt den glödande, utritsade väg som han alltid gått. Den som betydde noll pengar och säkerhet, samtidigt som den krävde känslomässig närvaro av mig, för utan den skapas ingen konst. Han var inte vilse i varuhuset utan föräldrar, och jag fördömde mig själv för att jag var det. Skrattade åt mig, längtade samtidigt hett efter den där vägen. Och förstod att jag måste välja, och därmed förlora honom.

x