När du gick var det ingen idé att titta efter dig. En rygg som blir mindre och mindre kan jag avvara. Med försiktiga rörelser – en osäkrad granat i magen – steg jag upp från golvet och snöt mig. Plockade undan kläderna som låg slängda över fåtöljen, bäddade. Fyllde vattenkannan som jag fyllde dagen med sysslor, vattnade blommorna i fönstret. Inte en enda gång tittade jag upp mot himlen. Men visst var den svart.

x