Vi kan inte utesluta att det är något allvarligt, sa den unga läkaren där hon satt bakom sitt skrivbord. Mellan henne och mig stod ett inramat foto på två barn, ett blont och ett med brunt hår. De böjde huvudena lite mot varandra och skrattade in i kameran.

Jag reste mig och lämnade rummet. Gick med gnisslande steg, som uppkom när mina skosulor gneds mot golvmattan, mot utgången där min kappa hängde. Ingen följde efter mig. Jag bara tog på mig jackan och gick ut i fredagseftermiddagen där det hade börjat mörkna. Många bilister körde runt och letade parkeringsplats efter arbetsdagens slut.

Vägg i vägg med vårdcentralen låg ett konditori. Jag gick in i den fuktiga värmen och väntade på min tur. När expediten tittade på mig bad jag att få en schwarzwaldbakelse.

‑ Och förresten, jag tar en prinsessbakelse också. Det är väl gluten i den?

‑ Ehh, ja, det är sockerkaka, så det är gluten.

‑ Jättebra! Sa jag.

Nu jävlar.

Med bakelsekartongen dinglande från ett finger gick jag vidare mot tobaksaffären vid busshållplatsen. Sökte i minnet efter vilka cigaretter jag gillat när jag stod på skoltrappan och rökte. Just det, ja. Mannen bakom disken såg inte direkt frisk ut, men då kände jag mig i gott sällskap.

‑ Kan jag få ett, nej två, paket Marlboro, tack.

Jag stoppade ner de glatta paketen i min ryggsäck, tog ut busskortet och gick ut och ställde mig vid busshållplatsen. Bussen var precis på ingång så jag ställde mig i kön och klev så småningom på. När jag tryckt kortet mot läsaren gick jag bakåt, det var ganska fullt så här i rusningstiden.

Jag halade av mig ryggsäcken för att lägga busskortet i ytterfacket, och då råkade jag tappa bakelsekartongen i golvet. I en sekund stod jag som förstenad och såg hur den lilla kartongen hamnat på högkant utanför min vänstra stövel.

Då började det ringa i mobilen i fickan och jag tog upp den, lite skamsen efter att ha rymt från mitt läkarsamtal. Skärmen visade ”inget uppringnings-id”, vilket var vanligt när vårdcentralen ringde. Jag tryckte på den röda knappen för att svara samtidigt som en satt, svarthårig kille i trettioårsåldern backade ett steg. Hans fot landade på min kartong.

‑ Hallå?

‑ Är det Kassandra?

Läkaren hade en så snäll röst.

‑ Oj, förlåt! sa killen som nu hade mina bakelser under sin skosula. Han såg alldeles förskräckt ut när han såg upp på den gråtande damen vid hans sida.

x

 

Kalle Byx

24 november 2017 16:51

Underbar text.

http://www.ormanas.blogspot.se

stannahar

24 november 2017 16:59

Tack så mycket!

 

Hjärter Dam

24 november 2017 23:57

Jättefin skildring av vad jag tror inte alltför ovanlig reaktion på ett sådant besked. Jag skulle kunna reagera precis så. Tyckte mycket om ”Mannen bakom disken såg inte direkt frisk ut, men då kände jag mig i gott sällskap”

stannahar

25 november 2017 17:36

Tack så mycket!

 

Irrbloss

25 november 2017 11:52

Stackars dam, först läkarbesöket som mer eller mindre krossar hjärtat och sedan toppas det med krossade bakelser... Håller tummarna för att det inte är något allvarligt, trots allt.

stannahar

25 november 2017 17:36

Nej det får vi hoppas. Tack för din kommentar!

 

skymning

29 november 2017 19:13

Jättebra text! Tycker du bygger upp stämningen så fint då hon först får beskedet och man undrar över varför hon köper bakelser och cigaretter och som sedan får sin antiklimax i en nertrampad kartong. Skickligt :)

stannahar

29 november 2017 22:56

Tack! Kanske för att hon trodde att sista stunden var kommen, lika bra att festa då :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Ibland spelar det ingen roll hur högt lyckans vingar tog dig Hur många blå dunster ögonen än kasserade in Hur bekräftelsen du fick sprängdes till solar, stjärnor, pärlande gnistregn i ditt hjärta Hjärtat som blev två gånger större av be...

    Jag vill ju vara så djupsinnig Bortse från ytan och verkligen lära känna någon Är det därför som jag är oförberedd På de blixtar som den glansiga utsidan Skjuter i mina ögon Och bara älskar den?     ...

    Jag kan dra fram saker Släpa ut dem i ljuset Skära ut hjärtat, låta dess bultande väta blänka I solens styrka Där stannar min förmåga Där rinner livsblodet ut Jag behöver en snabbkurs I hur jag stoppar åderlåtning ...

    Jag kanske inte var ditt fan Jag kanske var i fel ålder, på fel plats För att lyssna på dig när du var stor Och glad, och levande och fin   Kanske jag var ute på en lång promenad Miltals från skörheten I att vara kvinna Det va...

    Scenen: Ett hem. Ett vardagsrum. En soffa. En människa. Runt människan ligger kläder utspridda. Brödsmulor och en använd tekopp på bordet. Tv:n mittemot soffan är på. I fönstret slokar en palm som inte fått vatten på flera veckor. ...