Dagen då han skulle flytta ut var hon inte hemma. Förstås. De hade inte bott ihop i mer än sju månader, men det var ändå så pass mycket möbler och grejer som skulle följa med honom att han hade beställt bil på Hertz. Det var hörnsoffan som han köpt för han ville kunna ha plats att ligga och titta på tv, och så var det slagbordet med sex stolar som han ropat in på auktion och sen också målat om. Och så hade han en massa träningsutrustning, verktyg och säkert fyrtio skjortor, som han lämnade till kemtvätt en gång i månaden.

När han berättat om bilen hade hon försökt förmå honom att inte hämta den för tidigt.

”Gör det frampå förmiddagen”, hade hon sagt. ”Då är trafiken mycket lugnare än på morgonen.” Sant, visserligen, men hon gav väl fan i om han fick besvär med parkering eller så.

Klockan tio betydde ett nära nog tomt trapphus, eftersom de flesta grannarna hade gått till jobbet för länge sedan då. Det betydde mindre prat och skvaller, förhoppningsvis färre långa blickar och de förbannade medlidande kommentarerna med huvudet på sned. Dem skulle hon bara inte stå ut med.

”Bra idé!” hade han sagt, och sett glad och nöjd ut. Hon som bara hade velat begränsa skadeverkningarna för sig själv, genom att hålla omgivningen i ovetskap så långt det var möjligt.

"Eller hur", sa hon och såg på hörnsoffan som nu var isärtagen i tre delar. Den såg massakrerad ut.

x