Besökare till Medicinska kliniken, läste jag på skylten vid infarten till parkeringsplatsen. Okej, då hade jag kommit rätt. Det var bara en rad med sådär tio platser, och ungefär hälften var lediga. När jag parkerat sträckte jag mig bakåt och tog tygpåsen med presenten som låg där.

Det var en mulen onsdag, precis som måndagen och tisdagen också varit. Träden och lyktstolparna längs med fasaden kastade inga skuggor, däremot skulle det snart börja mörkna, kvällen skulle lägga sin försonande filt över alla våra vassa kanter.

I hissen upp tittade jag på mobilen som visade att klockan var tre,  det vill säga precis när besökstiden började.

Hon låg och såg mot dörren när jag kom. Våra ögon möttes och jag besvarade hennes leende och blinkade bort tårarna som hettade runt ögonen.

‑ Hej!

Hon sa inget men såg upp på mig när jag smekte henne över kinden, sen tror jag hennes ögon slöts när jag böjde mig ner och kysste henne vid tinningen, fortfarande med fingertopparna mot hennes kind.

‑ Jag kan inte sätta mig upp och hälsa ordentligt.

Jag tryckte hennes hand som lång bredvid kroppen i höfthöjd.

‑ Hur är det med dig?

‑ Ta en stol.

Hon pekade på en stol vid fönstret och jag lyfte bort den till sidan av sängen och satte mig.

‑ Jag vet inte, det finns ingen att fråga här så jag bara … ja, ligger här.

‑ Men hur känns det? Har du ont i såret eller så?

‑ Nej, det är inte farligt med det. Jag går ju på smärtstillande.

‑ Så bra! Jag ringde ju i morse, och då sa hon som jag pratade med att du kanske ska skrivas ut före helgen.

‑ Ja, det sa dom i dag på ronden.

Jag satt så nära att jag kunde stryka henne över håret, krafsa lite i hårbotten för att hon skulle känna något ordentligt.

‑ Jag saknar dig hos mig. Vet du, jag tog med en sak.

‑ Men inga blommor väl? Det är förbjudet här för dom som är allergiska …

‑ Nej, inga blommor. Se här!

Jag höll fram presenten som jag fiskat upp ur tygkassen.

‑ En bok! Få se!

Hon läste på omslaget när jag vinklat boken rätt.

‑ Vintersagor, av Karen Blixen. Det passar väl i det här vädret. Tack älskling. Men jag kan inte läsa tror jag, för det blir så svårt med glasögonen när jag måste ligga ner platt.

‑ Nej, men jag kan läsa för dig!

‑ Å, vill du det!

‑ Klart jag vill lilla dumsnut. Det är noveller så jag börjar väl med den första. Den heter ”Skeppsgossens historia”. Är du beredd?

‑ Hon nickade, ögonen fulla av skoj fast trötta.

Medan jag läste såg hon ut genom fönstret där mörkret kom och tände spegelbilden av oss vid lampans sken.

x

Besökare till Medicinska kliniken, läste jag på skylten vid infarten till parkeringsplatsen. Okej, då hade jag kommit rätt. Det var bara en rad med sådär tio platser, och ungefär hälften var lediga. När jag parkerat sträckte jag mig bakåt och tog tygpåsen med presenten som låg där.

Det var en mulen onsdag, precis som måndagen och tisdagen också varit. Träden och lyktstolparna längs med fasaden kastade inga skuggor, däremot skulle det snart börja mörkna, kvällen skulle lägga sin försonande filt över alla våra vassa kanter.

I hissen upp tittade jag på mobilen som visade att klockan var tre, precis när besökstiden började.

Hon låg och såg mot dörren när jag kom. Våra ögon möttes och jag besvarade hennes leende och blinkade bort tårarna som hettade runt ögonen.

‑ Hej!

Hon sa inget men såg upp på mig när jag smekte henne över kinden, sen tror jag hennes ögon slöts när jag böjde mig ner och kysste henne vid tinningen, fortfarande med fingertopparna mot hennes kind.

‑ Jag kan inte sätta mig upp och hälsa ordentligt.

Jag tryckte hennes hand som lång bredvid kroppen i höfthöjd.

‑ Hur är det med dig?

‑ Ta en stol.

Hon pekade på en stol vid fönstret och jag lyfte bort den till sidan av sängen och satte mig.

‑ Jag vet inte, det finns ingen att fråga här så jag bara … ja.

‑ Men hur känns det? Har du ont i såret eller så?

‑ Nej, det är inte farligt med det.

‑ Så bra! Jag ringde ju i morse, och då sa hon som jag pratade med att du kanske ska skrivas ut före helgen.

‑ Ja, det sa dom i dag på ronden.

Jag satt så nära att jag kunde stryka henne över håret, krafsa lite i hårbotten för att hon skulle känna något ordentligt.

‑ Jag saknar dig hemmavid, ska bli fint att du kommer hem. Vet du, jag tog med en sak.

‑ Men inga blommor väl? Det är förbjudet här för dom som är allergiska …

‑ Nej, inga blommor. Se här!

Jag höll fram presenten som jag fiskat upp ur tygkassen.

‑ En bok! Få se!

Hon läste på omslaget när jag vinklat boken rätt.

‑ Vintersagor, av Karen Blixen. Det passar väl i det här vädret. Tack älskade vän. Men jag kan inte läsa tror jag, för det blir så svårt med glasögonen när jag måste ligga ner platt.

‑ Nej, men jag kan läsa för dig!

‑ Å, vill du det!

‑ Klart jag vill lilla dumsnut. Det är noveller så jag börjar väl med den första. Den heter ”Skeppsgossens historia”.

Medan jag läste såg hon ut genom fönstret där kvällen kom och tände spegelbilden av oss vid lampans sken.

x