‑ Är det sant?

Du spärrade upp ögonen. Ansiktet var så nära att varm andedräkt fuktade min kind. Jag vände lite på huvudet så att vi såg rakt på varandra. Vi var lika upprörda.

‑ Ja, ja, det är sant! Mamma och pappa väntar på mig i vardagsrummet nu. Britt har skvallrat. Hon hittade fimparna där.

Jag pekade ut genom fönstret, till skuggsidan av trädgården där ingen ‑ eller nästan ingen, uppenbarligen ‑ någonsin uppehöll sig mer än för att gå till fram- eller baksidan av huset. Där hade vi hukat under äppleträdet och blossat på våra cigg som vi snott ur mammas kappficka.

Du och jag stod i den lilla hallen, den med svartgråvitt stengolv och små, ljusbruna rutor som bildade en fyrkant. Viskskrek till varandra, som man gör när spelet är slut och det är dags att stå inför tribunalen.

‑ Ska jag följa med dig?

Så trogen vän var du, att fast det inte var dina föräldrar utan granntanten och -farbrorn, så var du beredd att stå till svars framför arga vuxna tillsamman med mig. Fast du var mer än ett år yngre än jag.

Eller tänkte du att vi var med i en spännande film där det var krig, och att protagonisterna mötte exekutionspatrullen sida vid sida? Vi lekte ju alltid spionlekar, kastade oss bakom soptunnor, häckar och grindstolpar för att undgå krypskyttarnas kulor.

Med dig på min sida blev jag modig, det vill jag att du ska veta, fast jag ofta framstod som den kaxiga. Jag visste att du kände med mig, så jag sa:

‑ Nej det behövs inte, jag går in själv.

Och det gjorde jag.

x

 

Hjärter Dam

30 november 2017 17:11

Fint skrivet om fin vänskap och om mod och var det kommer från. Känner igen mig och min barndomsgranne, och lekarna, i berättelsen

stannahar

30 november 2017 17:26

Tack :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Ibland spelar det ingen roll hur högt lyckans vingar tog dig Hur många blå dunster ögonen än kasserade in Hur bekräftelsen du fick sprängdes till solar, stjärnor, pärlande gnistregn i ditt hjärta Hjärtat som blev två gånger större av be...

    Jag vill ju vara så djupsinnig Bortse från ytan och verkligen lära känna någon Är det därför som jag är oförberedd På de blixtar som den glansiga utsidan Skjuter i mina ögon Och bara älskar den?     ...

    Jag kan dra fram saker Släpa ut dem i ljuset Skära ut hjärtat, låta dess bultande väta blänka I solens styrka Där stannar min förmåga Där rinner livsblodet ut Jag behöver en snabbkurs I hur jag stoppar åderlåtning ...

    Jag kanske inte var ditt fan Jag kanske var i fel ålder, på fel plats För att lyssna på dig när du var stor Och glad, och levande och fin   Kanske jag var ute på en lång promenad Miltals från skörheten I att vara kvinna Det va...

    Scenen: Ett hem. Ett vardagsrum. En soffa. En människa. Runt människan ligger kläder utspridda. Brödsmulor och en använd tekopp på bordet. Tv:n mittemot soffan är på. I fönstret slokar en palm som inte fått vatten på flera veckor. ...