Jag kanske inte var ditt fan

Jag kanske var i fel ålder, på fel plats

För att lyssna på dig när du var stor

Och glad, och levande och fin

Kanske jag var ute på en lång promenad

Miltals från skörheten

I att vara kvinna

Det var där du vågade vara

Inte jag

Jag slapp en del på grund av det

Men missade att hålla om dig

När vi båda behövde varandra

Scenen:

Ett hem. Ett vardagsrum. En soffa. En människa.

Runt människan ligger kläder utspridda.

Brödsmulor och en använd tekopp på bordet.

Tv:n mittemot soffan är på.

I fönstret slokar en palm som inte fått vatten på flera veckor.

I dörröppningen står en partner.

Bakom partnern tittar två barn fram.

Allt, precis allt i scenen

Är täckt med grått damm

Även de i dörröppningen

Även personen i soffan

Det enda som är skinande blankt

Med silver och rött på etiketten

Är vodkaflaskan som

Den i soffan stirrar på

Sträcker sig efter den

Ljudet när korken skruvas av

Rösten, också den täckt av damm

Blicken fäst på etiketten:

”Ville ni något?”

Barnet som inte fick vara med och leka

Hade inte orden

Bara skammen

Skolans resursteam fick aldrig veta

Är det så mycket lättare för en utfryst femtioåring

Med alla sina ord

och specialutbildad personal

på arbetsplatsen

Om vi är styrda inifrån

Att göra så lite som möjligt

För att spara energi

- människan är av naturen lat -

Och också styrda

Till att ha kontakt med så många

Vi bara orkar och kan

- människan är ett flockdjur -

Så borde vi leva i paradiset nu

Framför varsin skärm

Stilla, förutom ett klickande finger

- det är bara vår tidsaxel som rör sig -

Medan dagarna och nätterna

Solen och månen

Osedda uppför sitt skådespel

Genom ett fönster

Såg vi på varandra

Så länge, så ömt

Att vi inte kunde motstå

Utan pressade båda till slut

Från varsitt håll

Handflatan mot rutan

Som sprack

Snabbt tog vi tillbaka

Det sårade blödande

Var för sig

Var för sig

Närsynt har jag alltid arbetat

Broderat ett stygn i taget och

När det var klart genast börjat med nästa.

Ibland slets tråden av så jag fick

Fästa på undersidan och

Ta en ny tråd

Som även den tog färg av

Allt jag andades in, av

Barnen i min vård, av

Det som bara måste göras

Nu har jag kommit ganska långt

Och fortsätter på samma sätt som alltid

Ser aldrig tillbaka för

Om det inte blev fint vill jag

Inte se det och om det

Blev fint så var det nog bara tur

Så konstigt då när ibland

Trådarna drar så jag måste

Märka vad som händer och

Jag skymtar de vackraste, mest rörande

Livfulla, självgående varelser

Vilken svår och vuxen sak

Gränsen är för oss

Den betyder ju

Att något måste sluta

När vi drar en gräns

Så hamnar något innanför

Något som blir skyddat

Från iskalla nordostan

Där växer det sig kanske starkt

Blommar och ger frukter

Kanhända lutar jag mig

Mot muren, låter solen

Värma mig i lä?

Men för att det ska hända

Måste jag bestämma

Att något i mitt liv

Blir utestängt för alltid

När blir jag mogen nog

Att kunna dra den gränsen?