Ibland spelar det ingen roll hur högt lyckans vingar tog dig

Hur många blå dunster ögonen än kasserade in

Hur bekräftelsen du fick sprängdes till solar, stjärnor, pärlande gnistregn i ditt hjärta

Hjärtat som blev två gånger större av bekräftelsen du gav

Den som banade väg genom vallmoängen där ni möttes

Det var ändå inte värt priset

Jag vill ju vara så djupsinnig

Bortse från ytan och verkligen lära känna någon

Är det därför som jag är oförberedd

På de blixtar som den glansiga utsidan

Skjuter i mina ögon

Och bara älskar den?

Jag kan dra fram saker

Släpa ut dem i ljuset

Skära ut hjärtat, låta dess bultande väta blänka

I solens styrka

Där stannar min förmåga

Där rinner livsblodet ut

Jag behöver en snabbkurs

I hur jag stoppar åderlåtning

Jag kanske inte var ditt fan

Jag kanske var i fel ålder, på fel plats

För att lyssna på dig när du var stor

Och glad, och levande och fin

Kanske jag var ute på en lång promenad

Miltals från skörheten

I att vara kvinna

Det var där du vågade vara

Inte jag

Jag slapp en del på grund av det

Men missade att hålla om dig

När vi båda behövde varandra

Scenen:

Ett hem. Ett vardagsrum. En soffa. En människa.

Runt människan ligger kläder utspridda.

Brödsmulor och en använd tekopp på bordet.

Tv:n mittemot soffan är på.

I fönstret slokar en palm som inte fått vatten på flera veckor.

I dörröppningen står en partner.

Bakom partnern tittar två barn fram.

Allt, precis allt i scenen

Är täckt med grått damm

Även de i dörröppningen

Även personen i soffan

Det enda som är skinande blankt

Med silver och rött på etiketten

Är vodkaflaskan som

Den i soffan stirrar på

Sträcker sig efter den

Ljudet när korken skruvas av

Rösten, också den täckt av damm

Blicken fäst på etiketten:

”Ville ni något?”

Barnet som inte fick vara med och leka

Hade inte orden

Bara skammen

Skolans resursteam fick aldrig veta

Är det så mycket lättare för en utfryst femtioåring

Med alla sina ord

och specialutbildad personal

på arbetsplatsen

Om vi är styrda inifrån

Att göra så lite som möjligt

För att spara energi

- människan är av naturen lat -

Och också styrda

Till att ha kontakt med så många

Vi bara orkar och kan

- människan är ett flockdjur -

Så borde vi leva i paradiset nu

Framför varsin skärm

Stilla, förutom ett klickande finger

- det är bara vår tidsaxel som rör sig -

Medan dagarna och nätterna

Solen och månen

Osedda uppför sitt skådespel

Genom ett fönster

Såg vi på varandra

Så länge, så ömt

Att vi inte kunde motstå

Utan pressade båda till slut

Från varsitt håll

Handflatan mot rutan

Som sprack

Snabbt tog vi tillbaka

Det sårade blödande

Var för sig

Var för sig