När kommer du tillbaka?

undrar jag utanför bilen

du snart ska stiga in i

Du stryker mig över kinden och säger

I övermorgon, det har jag ju sagt

När är det övermorgon?

Är det då oändligt många

outhärdliga ögonblick

efter varandra har gått?

Du kunde lika gärna säga

aldrig

x

Vi steg alla ut på trappan

där våren redan stod och

inte lät sig förnekas.

Det var du med ditt

tjocka, honungsbruna hår och ditt

leende med ojämna tänder.

Mina vitblonda testar

var en trådgardin

jämfört med ditt tunga sammetsdraperi.

Jag klarade också att le.

Ljuset i dina ögon

vågade jag se.

Kärlek dör aldrig

Vi visste inte att den skulle leva.

Du försökte hejda den.

Rullade en cigarett

och sa att du var ful.

x

Jag är så trött

så trött.

Bara då vågar jag skriva till dig, min älskling.

När jag som Moses inte längre orkar

hålla armarna högt,

när jag sänker försvaret och fienden kan komma in.

Då kan jag också komma ut

där vi omsluter varandra på alla sidor.

x

- Tror du på spöken? frågade jag och virade snöret runt tepåsen ett varv för att klämma ut lite mer smak.

Du var tyst en stund, som om det vore en viktig fråga. Jag hade bara slängt den ur mig för att matcha min inre oro och säga något. Det som inspirerat mig var en uppslagen Året runt på bordet bredvid vårt. Där fanns en artikel med rubriken Spökena är mina vänner och en bild på ett gult slott med vit kristyr runt fönstren. I förgrunden stod en kvinna i 40-årsåldern på en grusad gång bredvid en fontän. Hon hade en slankig, laxfärgad klänning och orange pagefrisyr.

- Jag vet inte! sa du till slut på ditt bestämda sätt. Gör du?

- Hö hö, ha ha, nej. Eller, jag vet inte heller men jag har i alla fall aldrig sett något spöke. Mitt flabb mötte ditt allvar, för du log inte.

- Nä men, har du sett spöken någon gång? fortsatte jag och försökte lägga mig på din nivå. Slutade flina.

- Ja.

- Jaså?

- Ja, inte sett men jag har känt något. Det var några år efter att far hade dött. Mamma och jag satt och såg på tv i vardagsrummet och plötsligt såg vi på varandra och sa: Nu gick Harry förbi ute i hallen.

- Jaha! sa jag diplomatiskt och tänkte: Det var inte mycket till bevis, inte. Men okej, vad vet jag? Det är något med dig, min vän och unga moster som får mig att tro på djupet bakom dina mörkbruna ögon. Du tar ställning medan jag håller mig i den skeptiska utkanten och observerar. Och det blir som en rottråd in till livet för mig.

Ja, så åt vi våra bakelser och en vecka senare var jag ensam för du hade åkt med ditt allvar och lämnat mig riktigt ledsen. Det var en lycka att kunna sakna någon så.

Vad jag älskade dig.

Lite svårfångad

som alla mina kärlekar

var du och när jag kom och ville leka så ville inte du.

Jag ville busa med dig, brottas och kittlas

som den gången då vi skrattade och tappade tuggummina som vi hade i våra munnar.

Sen hade vi tuggummi i håret så mamma fick klippa av hårtestar för att skilja oss åt.

Varje natt gick du in till mammas säng och jag till pappas.

Jag tyckte nog att pappa var mycket tråkigare än du.

De flesta dagar hade du inget val

utan fick vara med mig

i huset vid åkern och stora vägen där bortom.

Livet kastade sin skugga över rummen där vi byggde vår långa båt

av lego

och hällde ut allt mjöl och socker i vasken

när vi gjorde mat till kaninerna.

Men så såg kärleken ut.

x

Första gången jag lyfte ögonlocken och såg på dig

brände rörelsen i sin djärvhet.

Min blick var så öppen och jag var rädd.

Samtidigt nyfiken på vem du var.

Kanske skulle du bränna mig till aska genom pupillerna!

Men det som svämmade över dina ögon in i mina

Var i stället livets mjuka olja.

x

Detaljer i mosaiken

följer många med näsan intill.

En svart kant,

sen en väg i grått murbruk.

Och så tar en blå bit över.

Ännu en grå väg och så kilar en guldspets sig in.

Jag har aldrig kunnat bestämma mig

om jag vill följa mönstret närsynt

eller stå tillbaka och betrakta

hela världen på en vägg,

.

För mig känns det plötsligt:

Att livet inte bara öppnar sig

framför oss som en utbredd, rödrutig duk i det gröna

där alla får smaka av sallad, goda röror och pajer.

Den fräkniga ungen, gubben i hatt och tanten som tittar fram bakom det svarta floret

tar varsitt finger och sticker ner i valfri skål.

Några tyckte inte att det var bra.

Kanske inte gillade fräknar?

Gubbar?

Sörjande tanter?

Allt det där slipper de nu,

de få som fått tillstånd att ha picknick bakom det nya staketet

som de kallar Valfrihet.

x