Tillbakalutad i en bekväm stol

Bakom mig löddrar hårfrisörskan upp min långa hårman

”Samhället har inte plats för sjukdom”

Säger vi

”När jag var liten skulle man vara hemma tre dagar

efter att febern gått ner”

Mjuka fingrar drar lagom bestämt över hårbotten

Vi tystnar och upplever det

.

Att ha fönsterplats kan kännas som att färdas i en livmoder

Omsluten som jag är

Högt ryggstöd både bakom och framför mig

Bordet nedfällt över knäna

Den som sitter bredvid har öppnat sin laptop

Min axel vilar mot fönstret

Där världen finns men inte känns

.

En gång om året brukar traditioner infalla

De vi pratar om och planerar för

Smyckar med änglar och blomsterkransar

Kantar med lussekatter och nubbe

Däremellan upprätthåller vi de andra traditionerna

Som den att vi aldrig pratar

Eller den att vi går förbi varandra

… massage? erbjöd han, plirade genom glasögonen

Jag betalar!

Där blev jag ställd, för

Vet du inte att jag inte kan ta emot?

Vet du inte att ingen vill röra vid mig?

Vet du inte att min kropp är ett minfält

Om en massör tryckte på mig

Skulle vi båda explodera

Guppa i väg på tårfloden som blev

Vart skulle vi hamna då?

”Ja, kanske”, svarade jag

Genom skogen snubblar jag fram

Med blicken fäst på eldflugans svävande ljuspunkt

Följer den över ojämn, mossig mark

Ser bara den

Är bara medveten om den

Fast trädens, markens och djurens dofter

Vindens riktning

Ger mig den kunskap vi kallar intuition

Resten av den stora skogen ligger i mörker

Saknad har olika kläder men samma kropp

Smärtan efter det jag miste har samma förlopp

Först träffar slaget av det jag inte ville skulle hända

Sen möter den öppna sårytan världen utanför

Visar alla ådror, nerver och själva köttet

Som satt ihop med det som inte längre är

En mormor i vars ögon jag alltid fanns

En kärlek i vars smekningar jag blev till

Hur klarar jag mig utan det?

Måste såret få blöda färdigt

Tårarna trilla tills de tar slut?

‑ Är det sant?

Du spärrade upp ögonen. Ansiktet var så nära att varm andedräkt fuktade min kind. Jag vände lite på huvudet så att vi såg rakt på varandra. Vi var lika upprörda.

‑ Ja, ja, det är sant! Mamma och pappa väntar på mig i vardagsrummet nu. Britt har skvallrat. Hon hittade fimparna där.

Jag pekade ut genom fönstret, till skuggsidan av trädgården där ingen ‑ eller nästan ingen, uppenbarligen ‑ någonsin uppehöll sig mer än för att gå till fram- eller baksidan av huset. Där hade vi hukat under äppleträdet och blossat på våra cigg som vi snott ur mammas kappficka.

Du och jag stod i den lilla hallen, den med svartgråvitt stengolv och små, ljusbruna rutor som bildade en fyrkant. Viskskrek till varandra, som man gör när spelet är slut och det är dags att stå inför tribunalen.

‑ Ska jag följa med dig?

Så trogen vän var du, att fast det inte var dina föräldrar utan granntanten och -farbrorn, så var du beredd att stå till svars framför arga vuxna tillsamman med mig. Fast du var mer än ett år yngre än jag.

Eller tänkte du att vi var med i en spännande film där det var krig, och att protagonisterna mötte exekutionspatrullen sida vid sida? Vi lekte ju alltid spionlekar, kastade oss bakom soptunnor, häckar och grindstolpar för att undgå krypskyttarnas kulor.

Med dig på min sida blev jag modig, det vill jag att du ska veta, fast jag ofta framstod som den kaxiga. Jag visste att du kände med mig, så jag sa:

‑ Nej det behövs inte, jag går in själv.

Och det gjorde jag.

x

Besökare till Medicinska kliniken, läste jag på skylten vid infarten till parkeringsplatsen. Okej, då hade jag kommit rätt. Det var bara en rad med sådär tio platser, och ungefär hälften var lediga. När jag parkerat sträckte jag mig bakåt och tog tygpåsen med presenten som låg där.

Det var en mulen onsdag, precis som måndagen och tisdagen också varit. Träden och lyktstolparna längs med fasaden kastade inga skuggor, däremot skulle det snart börja mörkna, kvällen skulle lägga sin försonande filt över alla våra vassa kanter.

I hissen upp tittade jag på mobilen som visade att klockan var tre,  det vill säga precis när besökstiden började.

Hon låg och såg mot dörren när jag kom. Våra ögon möttes och jag besvarade hennes leende och blinkade bort tårarna som hettade runt ögonen.

‑ Hej!

Hon sa inget men såg upp på mig när jag smekte henne över kinden, sen tror jag hennes ögon slöts när jag böjde mig ner och kysste henne vid tinningen, fortfarande med fingertopparna mot hennes kind.

‑ Jag kan inte sätta mig upp och hälsa ordentligt.

Jag tryckte hennes hand som lång bredvid kroppen i höfthöjd.

‑ Hur är det med dig?

‑ Ta en stol.

Hon pekade på en stol vid fönstret och jag lyfte bort den till sidan av sängen och satte mig.

‑ Jag vet inte, det finns ingen att fråga här så jag bara … ja, ligger här.

‑ Men hur känns det? Har du ont i såret eller så?

‑ Nej, det är inte farligt med det. Jag går ju på smärtstillande.

‑ Så bra! Jag ringde ju i morse, och då sa hon som jag pratade med att du kanske ska skrivas ut före helgen.

‑ Ja, det sa dom i dag på ronden.

Jag satt så nära att jag kunde stryka henne över håret, krafsa lite i hårbotten för att hon skulle känna något ordentligt.

‑ Jag saknar dig hos mig. Vet du, jag tog med en sak.

‑ Men inga blommor väl? Det är förbjudet här för dom som är allergiska …

‑ Nej, inga blommor. Se här!

Jag höll fram presenten som jag fiskat upp ur tygkassen.

‑ En bok! Få se!

Hon läste på omslaget när jag vinklat boken rätt.

‑ Vintersagor, av Karen Blixen. Det passar väl i det här vädret. Tack älskling. Men jag kan inte läsa tror jag, för det blir så svårt med glasögonen när jag måste ligga ner platt.

‑ Nej, men jag kan läsa för dig!

‑ Å, vill du det!

‑ Klart jag vill lilla dumsnut. Det är noveller så jag börjar väl med den första. Den heter ”Skeppsgossens historia”. Är du beredd?

‑ Hon nickade, ögonen fulla av skoj fast trötta.

Medan jag läste såg hon ut genom fönstret där mörkret kom och tände spegelbilden av oss vid lampans sken.

x