En gång om året brukar traditioner infalla

De vi pratar om och planerar för

Smyckar med änglar och blomsterkransar

Kantar med lussekatter och nubbe

Däremellan upprätthåller vi de andra traditionerna

Som den att vi aldrig pratar

Eller den att vi går förbi varandra

… massage? erbjöd han, plirade genom glasögonen

Jag betalar!

Där blev jag ställd, för

Vet du inte att jag inte kan ta emot?

Vet du inte att ingen vill röra vid mig?

Vet du inte att min kropp är ett minfält

Om en massör tryckte på mig

Skulle vi båda explodera

Guppa i väg på tårfloden som blev

Vart skulle vi hamna då?

”Ja, kanske”, svarade jag

Genom skogen snubblar jag fram

Med blicken fäst på eldflugans svävande ljuspunkt

Följer den över ojämn, mossig mark

Ser bara den

Är bara medveten om den

Fast trädens, markens och djurens dofter

Vindens riktning

Ger mig den kunskap vi kallar intuition

Resten av den stora skogen ligger i mörker

Saknad har olika kläder men samma kropp

Smärtan efter det jag miste har samma förlopp

Först träffar slaget av det jag inte ville skulle hända

Sen möter den öppna sårytan världen utanför

Visar alla ådror, nerver och själva köttet

Som satt ihop med det som inte längre är

En mormor i vars ögon jag alltid fanns

En kärlek i vars smekningar jag blev till

Hur klarar jag mig utan det?

Måste såret få blöda färdigt

Tårarna trilla tills de tar slut?