När jag var liten sa tanterna: Är du lite förtjust i honom?

Jag vet inte om de säger det än i dag. Jag är ju själv tant förresten, så jo, jag säger nog det ibland.

När vi bodde på landet hade jag en bok, Askungen. Jag älskade den. Askungens systrar, de var så elaka. Och jag gladdes ohämmat åt att ”Askungens systrar skrattade och slog sig på knäna”. Lika gott åt dem!

Prinsen älskade jag. Han var så fin och blond i illustrationerna till boken. Jag gillade hans sätt att komma inridande i handlingen och ta med sig Askungen på sin vita häst, bort från den stränga styvmodern och det hemska livet hos den ovetande fadern. Han var ju snäll men helt utan makt.

Allt stämde på mig och mitt liv, och när vi flyttade till stan föll även den sista pusselbiten på plats: jag bodde granne med prinsen. Att säga att jag var förtjust i den tre år äldre killen är som att säga att Stilla havet är en liten pöl. Jag älskade honom häftigt. Han liknade prinsen i boken precis. Jag var fem, han var åtta.

En gång pussade han mig vid hårfästet. Jag gick direkt ut till en grannflicka som också var ”förtjust” i prinsen, och berättade vad som hänt. Hon såg arg ut och trodde mig inte. Prinsen själv kom ut på gatan, vi lekte alltid på gatan, och jag ropade Visst kysste du mig! Nej, sa han. Han tog sig cykel och körde i väg. Jag sprang efter: Kyss mig, kyss mig! ropade jag. Då vände han sig om och skrek: Håll käften din jävla förbannade idiot!

 

Grå Papegoja

14 september 2016 18:18

Vilken härlig barndomsskildring.

stannahar

15 september 2016 20:10

Tack, kul att du tycker det!

 

B i r g i t t a

14 september 2016 20:08

Är det dikt eller verklighet?
I vilket fall väldigt fin och verklighetstrogen.

<a href="https://birgitta.live/2016/09/14/jag-myser-fortjust/">Jag myser förtjust.</a>

http://birgitta.live

stannahar

15 september 2016 20:11

Det är verklig dikt ;)

 

skymning

14 september 2016 20:20

Realistiskt beskrivet om obesvarad kärlek :)

stannahar

15 september 2016 20:12

Tack. Tror nästan kärleken var lite besvarad, fram till det ögonblicket då jag nog förstörde stämningen ...

 

Ethel

15 september 2016 13:14

Nämen vilken kille! Jag förstår förstås att han kände sig trängd i det läget :-). Fin barndomsskildring.

http://http:/tittelina.blogspot.com

stannahar

15 september 2016 20:12

Tack! Ja, det förstår man ju!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Ibland spelar det ingen roll hur högt lyckans vingar tog dig Hur många blå dunster ögonen än kasserade in Hur bekräftelsen du fick sprängdes till solar, stjärnor, pärlande gnistregn i ditt hjärta Hjärtat som blev två gånger större av be...

    Jag vill ju vara så djupsinnig Bortse från ytan och verkligen lära känna någon Är det därför som jag är oförberedd På de blixtar som den glansiga utsidan Skjuter i mina ögon Och bara älskar den?     ...

    Jag kan dra fram saker Släpa ut dem i ljuset Skära ut hjärtat, låta dess bultande väta blänka I solens styrka Där stannar min förmåga Där rinner livsblodet ut Jag behöver en snabbkurs I hur jag stoppar åderlåtning ...

    Jag kanske inte var ditt fan Jag kanske var i fel ålder, på fel plats För att lyssna på dig när du var stor Och glad, och levande och fin   Kanske jag var ute på en lång promenad Miltals från skörheten I att vara kvinna Det va...

    Scenen: Ett hem. Ett vardagsrum. En soffa. En människa. Runt människan ligger kläder utspridda. Brödsmulor och en använd tekopp på bordet. Tv:n mittemot soffan är på. I fönstret slokar en palm som inte fått vatten på flera veckor. ...