När jag var liten sa tanterna: Är du lite förtjust i honom?

Jag vet inte om de säger det än i dag. Jag är ju själv tant förresten, så jo, jag säger nog det ibland.

När vi bodde på landet hade jag en bok, Askungen. Jag älskade den. Askungens systrar, de var så elaka. Och jag gladdes ohämmat åt att ”Askungens systrar skrattade och slog sig på knäna”. Lika gott åt dem!

Prinsen älskade jag. Han var så fin och blond i illustrationerna till boken. Jag gillade hans sätt att komma inridande i handlingen och ta med sig Askungen på sin vita häst, bort från den stränga styvmodern och det hemska livet hos den ovetande fadern. Han var ju snäll men helt utan makt.

Allt stämde på mig och mitt liv, och när vi flyttade till stan föll även den sista pusselbiten på plats: jag bodde granne med prinsen. Att säga att jag var förtjust i den tre år äldre killen är som att säga att Stilla havet är en liten pöl. Jag älskade honom häftigt. Han liknade prinsen i boken precis. Jag var fem, han var åtta.

En gång pussade han mig vid hårfästet. Jag gick direkt ut till en grannflicka som också var ”förtjust” i prinsen, och berättade vad som hänt. Hon såg arg ut och trodde mig inte. Prinsen själv kom ut på gatan, vi lekte alltid på gatan, och jag ropade Visst kysste du mig! Nej, sa han. Han tog sig cykel och körde i väg. Jag sprang efter: Kyss mig, kyss mig! ropade jag. Då vände han sig om och skrek: Håll käften din jävla förbannade idiot!