Vita och ljusgula putsade ytor

är vad jag ser framför mig.

Än i dag står jag vid källartrappan.

Vänster hand sätter jag på en liten avsats i den gula putsen,

höger hand i källarfönstrets vita karm.

Kallt och lent.

Sen tar jag ett hopp nedför hela trappan

och landar på stengolvet

Längtan inom mig

fick bara svar i händernas möte med putsen.

Jag hade ingenting att göra.

De andra i det parallella universumet

förstod inte.

”Inget att göra?”

I deras värld myllrade djuren

som kunde klappas.

x