- Tror du på spöken? frågade jag och virade snöret runt tepåsen ett varv för att klämma ut lite mer smak.

Du var tyst en stund, som om det vore en viktig fråga. Jag hade bara slängt den ur mig för att matcha min inre oro och säga något. Det som inspirerat mig var en uppslagen Året runt på bordet bredvid vårt. Där fanns en artikel med rubriken Spökena är mina vänner och en bild på ett gult slott med vit kristyr runt fönstren. I förgrunden stod en kvinna i 40-årsåldern på en grusad gång bredvid en fontän. Hon hade en slankig, laxfärgad klänning och orange pagefrisyr.

- Jag vet inte! sa du till slut på ditt bestämda sätt. Gör du?

- Hö hö, ha ha, nej. Eller, jag vet inte heller men jag har i alla fall aldrig sett något spöke. Mitt flabb mötte ditt allvar, för du log inte.

- Nä men, har du sett spöken någon gång? fortsatte jag och försökte lägga mig på din nivå. Slutade flina.

- Ja.

- Jaså?

- Ja, inte sett men jag har känt något. Det var några år efter att far hade dött. Mamma och jag satt och såg på tv i vardagsrummet och plötsligt såg vi på varandra och sa: Nu gick Harry förbi ute i hallen.

- Jaha! sa jag diplomatiskt och tänkte: Det var inte mycket till bevis, inte. Men okej, vad vet jag? Det är något med dig, min vän och unga moster som får mig att tro på djupet bakom dina mörkbruna ögon. Du tar ställning medan jag håller mig i den skeptiska utkanten och observerar. Och det blir som en rottråd in till livet för mig.

Ja, så åt vi våra bakelser och en vecka senare var jag ensam för du hade åkt med ditt allvar och lämnat mig riktigt ledsen. Det var en lycka att kunna sakna någon så.