Numera har hon en modern lägenhet. Den ligger Intill den stora korsningen vid infarten till stan. Flytten från patriciervillan var en lättnad, fast jag ser det som att hon blivit inspärrad på häktet. Mellan hennes jättestora hus med salong, kristallkronor och trädgård som en liten park vid ån, komplett med gårdskarl, grusgångar och gnisslande grindar, och en trea med heltäckningsmatta och temperatur som aldrig går under 25 grader finns en tung skjutdörr som stängdes samtidigt som jag var i England på språkresa. När jag kom hem bodde hon på Kristian II:s väg, han som kallas tyrann.

Men nu slipper mormor hyra ut fyra av sina rum till unga män som går på SJ-skolan. Det är slut med att dela ut nycklar, ha koll på de elektriska spisplattorna i varje rum och att låsa telefonen till bara en markering.

När hon får en kund behöver hon inte stänga dörren till vardagsrummet. Hon pratar fritt om stjärnan hon lagt, en mörk man i uniform och en liten vinst.

Samma å som flyter förbi villan ser hon nu från sin balkong. Den förbinder då med nu, kanske.

En dag kan hon inte hitta sina silverbestick. När hon letat i en timme ringer hon polisen för att anmäla en stöld. Hon misstänker hemvården som var där dagen innan. Polisen kommer dit och pratar med henne. I en garderob i hallen hittar de besticken. Det är mormor som lagt dem där själv. Hon brister ut i gråt när hon förstår hur glömsk hon blivit.