- Öppna kistan, var inte rädd!

- Nej, vill inte.

- Jo, öppna den fina gamla kistan nu. Det är bara du som har nyckeln!

- Åååå. Ja det är bara jag. Men varför skulle jag göra det?

- För att det som finns i kistan är värdefullt. Du har sparat och samlat hela ditt liv, och jag vill veta! Snälla rara du, var inte så vresig nu. Visa det.

Dröjande tar jag av mig kedjan med nyckeln som hängt runt halsen ända sedan min röst tystnade. Nu känner jag inte att den hänger där längre, jag har blivit så van vid den. Den är varm som min kropp. Den kompakta kistan står mellan oss. Det du inte visste finns där, det jag själv inte vet finns i kistan. Därför darrar jag.