Att gå vägen fram, att inte komma fram, att tappa bort sig själv på vägen. Att varje steg framåt måste betalas med två bakåt, ett av självrannsakan och ett av –förkastelse. Först: Jaha, vad har vi här, och sedan: Nej, det var dåligt, så fick du inte göra.

Egentligen undrar jag varför jag fortsätter att gå, när det blir som ett rullande band som för mig bakåt och gör mig sjuk, av ledsna muskler och hämmad vävnad i kroppen.

Egentligen finns det splitter runtom mig av ett liv som gick sönder och inte kunde lagas.

Men det är inget som du ser, du flanör med blicken framåt. Ens om du hade tittat.

Jag rättar mig där – det är ju så jag gör: Det är inget som jag ser. Splittret finns egentligen. Men oegentligt går jag vidare. Egentligen slutade jag när livet gick sönder. Utan ben stannade jag, och letar med blinda ögon efter det som gick förlorat.