Jag satt på en Subway-restaurang, i ett köpcentrum där jag aldrig satt min fot tidigare. Det var så stort där, och jag hittade förstås inte, utan fick ta första bästa matställe jag råkade gå förbi. När jag gick mellan Åhléns och boutiquen Kriss blev jag plötsligt så hungrig att jag kände att jag bara inte skulle överleva om jag inte fick mat direkt. Så känner jag visserligen ofta, men varje gång är det som första gången och jag är alltid lika övertygad om mitt nära förestående frånfälle om jag inte får käk bums.

Medan jag väntade på att någon skulle materialisera sig bakom disken stod jag och kollade på menyn. Alla mina principer fick gå och lägga sig eftersom hungern var så stor. En nätt figur i svart fläta kom ut och jag beställde mat som jag bestämt mig för att inte äta: bröd och dåligt kött och gummiartad ost och söt dressing. Sånt kan man ju bestämma när man sitter mätt och belåten hemma i soffan.

Jag slog mig ner vid ett träbord intill glasväggen ut mot gången. Min långa macka höll knappt ihop. Varje gång jag tog en tugga trillade en paprikastrimla eller gurkskiva ut, eller så droppade det barbequedressing på brickan. Det lilla bordet var snart täckt av använda servetter, kladdig bricka, grönsaksbitar och skrynkligt papper som varit virat runt den varma ubåten. Jag kunde inte spela Wordfeud samtidigt, då hade telefonen också blivit nerkletad. I stället såg jag ut i gången. På en bänk vid en grupp palmer satt en äldre kvinna med ett barn i famnen. Bredvid dem stod en yngre kvinna och matade barnet från en burk. Barnet var en pojke på kanske tre år. Han låg alldeles stel i mormors famn och såg för stor ut för att ligga raklång och få mat. Kinderna var alldeles smetiga av den mosiga maten som han fick av sin mamma. Kanske kom de från Syrien.

Jag var klar och rätt lättad över det. Torkade av mig en sista gång, slängde skräpet i ett hål och ställde brickan ovanför på en hylla. Barnet borta på bänken låg kvar i samma ställning i mormors famn, och mamman fortsatte att mata honom. Jag såg på dem och log när jag gick förbi, jag har ju också matat barn en gång. Ingen log tillbaka, ingen var beredd på ett leende. De stod i en bubbla av förlust och saknad, av lång och sorgsen vardag. Fast de var tre var de alldeles ensamma.

x