Villan de flyttat in i är opraktisk. Få, stora rum passar inte tre vuxna och fyra barn. Mamma, pappa och lillasyster bor i sovrummet. Storebror får bo i hallen på övervåningen. Storasyster och hembiträdets son bor i ett rum som är i fil med hembiträdets rum. Alla sover de på övervåningen. Bottenvåningen består av ett gigantiskt sällskapsrum och innanför det ett vackert rum med burspråk och mycket stuckatur. Det blir pappas arbetsrum. Det finns också två hallar och ett litet kök där. Barnen får höra att huset är byggt för representation, ett ord som de inte förstår.

I källaren finns det däremot många rum. En liten toalett möter direkt när man kommer nedför trappan. Ett tvättrum där tvättmaskinen står, och ett badkar. Matkällaren har många skåp och hyllor, och en stor säck potatis. Sen är det pannrummet och så det stora rummet i källaren, det som så småningom byggs om till gillestuga, som man sade på sjuttiotalet.

Men nu är det sextiotal och var ska barnen leka? Det får bli i det stora rummet i källaren, där de får samsas med många medlemmar i familjen tegenaria atrica, ett slags stor jaktspindel som ofta blir åtta-tio centimeter i diameter. Då och då kommer en sådan fuling springande över golvet. På natten drömmer storasyster att hela källaren är full med dem, från golv till tak.

Det är ganska mörkt där nere, för källarfönstren vetter ut mot rabatter där det växer buskar som tar bort det mesta dagsljuset.

I det här rummet, i den här tiden, där barn egentligen inte fick plats, ska de leka. På nästan hela golvet ligger en blå matta. Ibland delar barnen upp mattan mellan sig, så att var och en får en fjärdedel. Dock finns det bara en röd soffa. Den är gjord för att två barn ska kunna sitta i den, och den är det finaste som finns i rummet. Varje gång storasyster är där nere drar hon in soffan till sin ruta. Den blir gräns mot rutan bredvid. Nu har hon fint i sitt så kallade rum. En blå matta och en röd soffa, vad mer kan man önska sig?

Det gäller dock att vara vaksam, för varje gång hon kommer tillbaka till rummet efter att ha varit borta en stund, så är soffan dragen till en annan fjärdedel, oftast lillasysters. Storasyster drar tillbaka soffan till sin del igen, bara för att ha fått den bortskuffad igen när hon återvänder nästa gång.

Är det därför som det känns som om hon håller på att gå upp i sina sömmar, som att det inte är tätt? Slammer, buller och ljus tränger in i hennes jag, som hade behövt vara helt och inte läckt, vare sig in eller ut.

x