Besökare till Medicinska kliniken, läste jag på skylten vid infarten till parkeringsplatsen. Okej, då hade jag kommit rätt. Det var bara en rad med sådär tio platser, och ungefär hälften var lediga. När jag parkerat sträckte jag mig bakåt och tog tygpåsen med presenten som låg där.

Det var en mulen onsdag, precis som måndagen och tisdagen också varit. Träden och lyktstolparna längs med fasaden kastade inga skuggor, däremot skulle det snart börja mörkna, kvällen skulle lägga sin försonande filt över alla våra vassa kanter.

I hissen upp tittade jag på mobilen som visade att klockan var tre, precis när besökstiden började.

Hon låg och såg mot dörren när jag kom. Våra ögon möttes och jag besvarade hennes leende och blinkade bort tårarna som hettade runt ögonen.

‑ Hej!

Hon sa inget men såg upp på mig när jag smekte henne över kinden, sen tror jag hennes ögon slöts när jag böjde mig ner och kysste henne vid tinningen, fortfarande med fingertopparna mot hennes kind.

‑ Jag kan inte sätta mig upp och hälsa ordentligt.

Jag tryckte hennes hand som lång bredvid kroppen i höfthöjd.

‑ Hur är det med dig?

‑ Ta en stol.

Hon pekade på en stol vid fönstret och jag lyfte bort den till sidan av sängen och satte mig.

‑ Jag vet inte, det finns ingen att fråga här så jag bara … ja.

‑ Men hur känns det? Har du ont i såret eller så?

‑ Nej, det är inte farligt med det.

‑ Så bra! Jag ringde ju i morse, och då sa hon som jag pratade med att du kanske ska skrivas ut före helgen.

‑ Ja, det sa dom i dag på ronden.

Jag satt så nära att jag kunde stryka henne över håret, krafsa lite i hårbotten för att hon skulle känna något ordentligt.

‑ Jag saknar dig hemmavid, ska bli fint att du kommer hem. Vet du, jag tog med en sak.

‑ Men inga blommor väl? Det är förbjudet här för dom som är allergiska …

‑ Nej, inga blommor. Se här!

Jag höll fram presenten som jag fiskat upp ur tygkassen.

‑ En bok! Få se!

Hon läste på omslaget när jag vinklat boken rätt.

‑ Vintersagor, av Karen Blixen. Det passar väl i det här vädret. Tack älskade vän. Men jag kan inte läsa tror jag, för det blir så svårt med glasögonen när jag måste ligga ner platt.

‑ Nej, men jag kan läsa för dig!

‑ Å, vill du det!

‑ Klart jag vill lilla dumsnut. Det är noveller så jag börjar väl med den första. Den heter ”Skeppsgossens historia”.

Medan jag läste såg hon ut genom fönstret där kvällen kom och tände spegelbilden av oss vid lampans sken.

x

 

Hjärter Dam

29 november 2017 15:11

Åh så fint! En sån ömsint handling att läsa högt för någon, tycker jag. Gillar att man (jag) inte riktigt kan avgöra vilken relation de har till varandra, patienten och presentgivaren. Mor och hemmaboende barn eller ett äldre par?

stannahar

29 november 2017 16:52

Tack! Jag älskar högläsning, så där två och två. Det var lite meningen också, att förhållandet är lite "öppet" för tolkning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Ibland spelar det ingen roll hur högt lyckans vingar tog dig Hur många blå dunster ögonen än kasserade in Hur bekräftelsen du fick sprängdes till solar, stjärnor, pärlande gnistregn i ditt hjärta Hjärtat som blev två gånger större av be...

    Jag vill ju vara så djupsinnig Bortse från ytan och verkligen lära känna någon Är det därför som jag är oförberedd På de blixtar som den glansiga utsidan Skjuter i mina ögon Och bara älskar den?     ...

    Jag kan dra fram saker Släpa ut dem i ljuset Skära ut hjärtat, låta dess bultande väta blänka I solens styrka Där stannar min förmåga Där rinner livsblodet ut Jag behöver en snabbkurs I hur jag stoppar åderlåtning ...

    Jag kanske inte var ditt fan Jag kanske var i fel ålder, på fel plats För att lyssna på dig när du var stor Och glad, och levande och fin   Kanske jag var ute på en lång promenad Miltals från skörheten I att vara kvinna Det va...

    Scenen: Ett hem. Ett vardagsrum. En soffa. En människa. Runt människan ligger kläder utspridda. Brödsmulor och en använd tekopp på bordet. Tv:n mittemot soffan är på. I fönstret slokar en palm som inte fått vatten på flera veckor. ...