Vi kan inte utesluta att det är något allvarligt, sa den unga läkaren där hon satt bakom sitt skrivbord. Mellan henne och mig stod ett inramat foto på två barn, ett blont och ett med brunt hår. De böjde huvudena lite mot varandra och skrattade in i kameran.

Jag reste mig och lämnade rummet. Gick med gnisslande steg, som uppkom när mina skosulor gneds mot golvmattan, mot utgången där min kappa hängde. Ingen följde efter mig. Jag bara tog på mig jackan och gick ut i fredagseftermiddagen där det hade börjat mörkna. Många bilister körde runt och letade parkeringsplats efter arbetsdagens slut.

Vägg i vägg med vårdcentralen låg ett konditori. Jag gick in i den fuktiga värmen och väntade på min tur. När expediten tittade på mig bad jag att få en schwarzwaldbakelse.

‑ Och förresten, jag tar en prinsessbakelse också. Det är väl gluten i den?

‑ Ehh, ja, det är sockerkaka, så det är gluten.

‑ Jättebra! Sa jag.

Nu jävlar.

Med bakelsekartongen dinglande från ett finger gick jag vidare mot tobaksaffären vid busshållplatsen. Sökte i minnet efter vilka cigaretter jag gillat när jag stod på skoltrappan och rökte. Just det, ja. Mannen bakom disken såg inte direkt frisk ut, men då kände jag mig i gott sällskap.

‑ Kan jag få ett, nej två, paket Marlboro, tack.

Jag stoppade ner de glatta paketen i min ryggsäck, tog ut busskortet och gick ut och ställde mig vid busshållplatsen. Bussen var precis på ingång så jag ställde mig i kön och klev så småningom på. När jag tryckt kortet mot läsaren gick jag bakåt, det var ganska fullt så här i rusningstiden.

Jag halade av mig ryggsäcken för att lägga busskortet i ytterfacket, och då råkade jag tappa bakelsekartongen i golvet. I en sekund stod jag som förstenad och såg hur den lilla kartongen hamnat på högkant utanför min vänstra stövel.

Då började det ringa i mobilen i fickan och jag tog upp den, lite skamsen efter att ha rymt från mitt läkarsamtal. Skärmen visade ”inget uppringnings-id”, vilket var vanligt när vårdcentralen ringde. Jag tryckte på den röda knappen för att svara samtidigt som en satt, svarthårig kille i trettioårsåldern backade ett steg. Hans fot landade på min kartong.

‑ Hallå?

‑ Är det Kassandra?

Läkaren hade en så snäll röst.

‑ Oj, förlåt! sa killen som nu hade mina bakelser under sin skosula. Han såg alldeles förskräckt ut när han såg upp på den gråtande damen vid hans sida.

x