Besökare till Medicinska kliniken, läste jag på skylten vid infarten till parkeringsplatsen. Okej, då hade jag kommit rätt. Det var bara en rad med sådär tio platser, och ungefär hälften var lediga. När jag parkerat sträckte jag mig bakåt och tog tygpåsen med presenten som låg där.

Det var en mulen onsdag, precis som måndagen och tisdagen också varit. Träden och lyktstolparna längs med fasaden kastade inga skuggor, däremot skulle det snart börja mörkna, kvällen skulle lägga sin försonande filt över alla våra vassa kanter.

I hissen upp tittade jag på mobilen som visade att klockan var tre, precis när besökstiden började.

Hon låg och såg mot dörren när jag kom. Våra ögon möttes och jag besvarade hennes leende och blinkade bort tårarna som hettade runt ögonen.

‑ Hej!

Hon sa inget men såg upp på mig när jag smekte henne över kinden, sen tror jag hennes ögon slöts när jag böjde mig ner och kysste henne vid tinningen, fortfarande med fingertopparna mot hennes kind.

‑ Jag kan inte sätta mig upp och hälsa ordentligt.

Jag tryckte hennes hand som lång bredvid kroppen i höfthöjd.

‑ Hur är det med dig?

‑ Ta en stol.

Hon pekade på en stol vid fönstret och jag lyfte bort den till sidan av sängen och satte mig.

‑ Jag vet inte, det finns ingen att fråga här så jag bara … ja.

‑ Men hur känns det? Har du ont i såret eller så?

‑ Nej, det är inte farligt med det.

‑ Så bra! Jag ringde ju i morse, och då sa hon som jag pratade med att du kanske ska skrivas ut före helgen.

‑ Ja, det sa dom i dag på ronden.

Jag satt så nära att jag kunde stryka henne över håret, krafsa lite i hårbotten för att hon skulle känna något ordentligt.

‑ Jag saknar dig hemmavid, ska bli fint att du kommer hem. Vet du, jag tog med en sak.

‑ Men inga blommor väl? Det är förbjudet här för dom som är allergiska …

‑ Nej, inga blommor. Se här!

Jag höll fram presenten som jag fiskat upp ur tygkassen.

‑ En bok! Få se!

Hon läste på omslaget när jag vinklat boken rätt.

‑ Vintersagor, av Karen Blixen. Det passar väl i det här vädret. Tack älskade vän. Men jag kan inte läsa tror jag, för det blir så svårt med glasögonen när jag måste ligga ner platt.

‑ Nej, men jag kan läsa för dig!

‑ Å, vill du det!

‑ Klart jag vill lilla dumsnut. Det är noveller så jag börjar väl med den första. Den heter ”Skeppsgossens historia”.

Medan jag läste såg hon ut genom fönstret där kvällen kom och tände spegelbilden av oss vid lampans sken.

x

Vägen till skolan är inte lång men inte heller kort. Jag springer ibland, går ibland, för snart ringer det in. Skolväskan slår mot utsidan av låret, remmen skär in i den diagonala axeln. Jag andas fort för det är jobbigt att behöva springa direkt på morgonen när jag bara ätit en halv skalk franskbröd och druckit söt choklad till frukost. Mamma satt inte med vid bordet och vet inte vad jag inte åt.

I min bänk sitter jag med chokladdrycken fortfarande som smuts i mungiporna och rufsigt hår. Framför mig ligger ett A3-ark med linjer på. Vi ska rita stora A:n, flera stycken på varje rad. Jag tycker det är tråkigt för jag kunde läsa långt innan jag började skolan. Hela skoldagen tycks mig som en tunnel som smalnar av vid horisonten. Fröken är i andra ändan av klassrummet och visar dem som inte vet hur man skriver A, och jag hoppas att det snart ringer ut för lunch.

På skolgården efter lunchen står jag på ett lågt staket och håller mig i husväggen. Jag ser på de andra som leker. En flicka kommer bort till mig och frågar om inte jag ska leka. Nej, svarar jag, jag vill stå här och titta. Det finns en vaktande lärare som går fram och tillbaka på skolgården men jag busar ju inte, så.

Hemma efter skolan pysslar jag med min Hobby, som är att ha krukväxter. Jag vattnar mina två blommor, en som heter spanska päron och en som heter aralia. Det har jag sett i min bok Blommande krukväxter, som har svartvita bilder och hårda pärmar. Jag ser ut genom fönstret och vet att jag borde städa så att jag har ett fint rum.

Men i stället lägger jag mig och läser en Lottabok, som jag inte riktigt förstår. Hon är kär i en som heter Paul och blir nervös när hon ska äta en napoleonbakelse, för den flagar så mycket.

På kvällen kommer mamma hem, sent. Jag står i köksdörren och ser på när hon lagar maten. Stående vid spisen vispar hon i såsen och rister stekpannan så att hennes höfter och bröst skakar hit och dit.

Längtar att din blick ska bränna hål i mig.

x

Dagen då han skulle flytta ut var hon inte hemma. Förstås. De hade inte bott ihop i mer än sju månader, men det var ändå så pass mycket möbler och grejer som skulle följa med honom att han hade beställt bil på Hertz. Det var hörnsoffan som han köpt för han ville kunna ha plats att ligga och titta på tv, och så var det slagbordet med sex stolar som han ropat in på auktion och sen också målat om. Och så hade han en massa träningsutrustning, verktyg och säkert fyrtio skjortor, som han lämnade till kemtvätt en gång i månaden.

När han berättat om bilen hade hon försökt förmå honom att inte hämta den för tidigt.

”Gör det frampå förmiddagen”, hade hon sagt. ”Då är trafiken mycket lugnare än på morgonen.” Sant, visserligen, men hon gav väl fan i om han fick besvär med parkering eller så.

Klockan tio betydde ett nära nog tomt trapphus, eftersom de flesta grannarna hade gått till jobbet för länge sedan då. Det betydde mindre prat och skvaller, förhoppningsvis färre långa blickar och de förbannade medlidande kommentarerna med huvudet på sned. Dem skulle hon bara inte stå ut med.

”Bra idé!” hade han sagt, och sett glad och nöjd ut. Hon som bara hade velat begränsa skadeverkningarna för sig själv, genom att hålla omgivningen i ovetskap så långt det var möjligt.

"Eller hur", sa hon och såg på hörnsoffan som nu var isärtagen i tre delar. Den såg massakrerad ut.

x

Bakom glaset

Bakom väggen

Bakom filten

Bakom fasaden

Ber jag: skydda mig från dig som jag längtar så mycket efter

x

Vi kan inte utesluta att det är något allvarligt, sa den unga läkaren där hon satt bakom sitt skrivbord. Mellan henne och mig stod ett inramat foto på två barn, ett blont och ett med brunt hår. De böjde huvudena lite mot varandra och skrattade in i kameran.

Jag reste mig och lämnade rummet. Gick med gnisslande steg, som uppkom när mina skosulor gneds mot golvmattan, mot utgången där min kappa hängde. Ingen följde efter mig. Jag bara tog på mig jackan och gick ut i fredagseftermiddagen där det hade börjat mörkna. Många bilister körde runt och letade parkeringsplats efter arbetsdagens slut.

Vägg i vägg med vårdcentralen låg ett konditori. Jag gick in i den fuktiga värmen och väntade på min tur. När expediten tittade på mig bad jag att få en schwarzwaldbakelse.

‑ Och förresten, jag tar en prinsessbakelse också. Det är väl gluten i den?

‑ Ehh, ja, det är sockerkaka, så det är gluten.

‑ Jättebra! Sa jag.

Nu jävlar.

Med bakelsekartongen dinglande från ett finger gick jag vidare mot tobaksaffären vid busshållplatsen. Sökte i minnet efter vilka cigaretter jag gillat när jag stod på skoltrappan och rökte. Just det, ja. Mannen bakom disken såg inte direkt frisk ut, men då kände jag mig i gott sällskap.

‑ Kan jag få ett, nej två, paket Marlboro, tack.

Jag stoppade ner de glatta paketen i min ryggsäck, tog ut busskortet och gick ut och ställde mig vid busshållplatsen. Bussen var precis på ingång så jag ställde mig i kön och klev så småningom på. När jag tryckt kortet mot läsaren gick jag bakåt, det var ganska fullt så här i rusningstiden.

Jag halade av mig ryggsäcken för att lägga busskortet i ytterfacket, och då råkade jag tappa bakelsekartongen i golvet. I en sekund stod jag som förstenad och såg hur den lilla kartongen hamnat på högkant utanför min vänstra stövel.

Då började det ringa i mobilen i fickan och jag tog upp den, lite skamsen efter att ha rymt från mitt läkarsamtal. Skärmen visade ”inget uppringnings-id”, vilket var vanligt när vårdcentralen ringde. Jag tryckte på den röda knappen för att svara samtidigt som en satt, svarthårig kille i trettioårsåldern backade ett steg. Hans fot landade på min kartong.

‑ Hallå?

‑ Är det Kassandra?

Läkaren hade en så snäll röst.

‑ Oj, förlåt! sa killen som nu hade mina bakelser under sin skosula. Han såg alldeles förskräckt ut när han såg upp på den gråtande damen vid hans sida.

x

Jag föddes inte utan färger. Tabula rasa säger dom men nej, vi föds med färger och former ändå. Det var senare som det hände. Läckaget. Utan dig, ditt skratt och din värme, är jag grå. Känner du mina tentakler, hur de växer ur mina fingertoppar och omsluter dig? Hur jag lever av dig som parasiten av värddjuret?

x

Jag har varken klänning eller högklackade skor i dag

Kvinnlig fägring har jag alltid misstrott

Blängt på den som på en hägring

Rakt framför ögonen ser jag i stället min ungdom

Han har bukig panna och klara ögon

Gyllene lockar leker sig ner mot de tunna, raka ögonbrynen

Munnen är bred men sluten

Har ingen brådska att avslöja sina hemligheter

En annan tid ska han tala

Nu visar han bara hur ung jag var

Den spröda hyn, dragen, jag sträcker ut handen

Mot bilden, så nära du är

Fastän femtio år bort

xxx

Nu har du gått vidare. En dag, eller var det en natt, satt du i din säng. Du var på väg upp, eller på väg att lägga dig. I den rörelsen var det bestämt att du skulle lämna ditt liv här på jorden. Vart tog du vägen? Alldeles nyss var det som vi pratade, skrattade, kramades och åt bara halvt mogen avokado.

Det var inte så att jag tyckte om dig hela tiden. Men säg det till tåget som kör över mig och krossar varje ben i kroppen.

x