I en plastkasse som hänger från en spik på väggen bredvid diskbänken, ligger tomflaskor, alla genomskinliga. Det har varit vichyvatten i några, sockerdricka eller fruktsoda i andra. På spiken bredvid hänger en annan plastkasse, en med vanligt skräp i.

Jag ska laga pannkakor och knäcker ett ägg i den rostfria skålen som står i köksvasken. Jag rycker till när ägget rinner ut, alldeles vattnigt. Gulan är inte fast utan har blandats i vitan. Och det luktar illa, det stinker faktiskt. I våras var det en kille på skolan som hade med sig en stinkbomb, och det är precis så det här ägget luktar. Impulsivt tar jag skålen och häller innehållet i plastkassen som hänger bredvid mig. Sedan knyter jag ihop kassen och ställer den utanför köksdörren, som vi brukar göra. Rutinen är att någon därefter tar med den till den lilla dunge där vi slänger skräp rakt i ett dike, för detta är på 60-talet och pappa har sagt att vi ska göra så, skräpet har förmultnat till nästa år vi kommer tillbaka till torpet.

Mamma åker till Hästveda för att handla mat. Bilen kränger nedför gårdsplanen och skapar ett dammoln på grusvägen där den brummar söderut i middagssolen. Jag springer ut i skogen med mina syskon och en vän. Vi går planlöst runt och pratar, och sedan leker vi gömme bland de mossiga stenarna och slyet.

Vi kommer hem efter några timmar och då är mamma tillbaka. Vid middagen berättar hon att det var så genant på affären för när hon skulle lämna tomflaskor började det stinka i hela affären. Hon förstod ingenting när expediten kom på att stanken kom från mammas plastkasse. Jag förstod desto bättre, att det var jag som råkat slänga ägget i fel plastkasse på väggen.

Så här, långt efteråt, när jag hört hur många har haft det under sin uppväxt, kommer små, små varma pulsar av trygghet och tacksamhet för att jag utan vidare kunde berätta att det var mitt fel. Och för att ingen blev arg på mig. Den mosaiken är ju barndomen, om man överlever den. Något måste också ha varit bra.

Vem skar dina ögon ur ansiktets pannå med rakblad

och tände glödande kol där

Vems tunga slickade dina ögonbryn på plats

och kysste honung ur din hud

Vilken gudinna spottade fram dina läppar

och väckte tungan i din mun?

x

Hand i hand går vi uppför backen i den svarta sommarnatten. Innan gatlyktans sken når oss ser vi absolut ingenting, och för att inte tappa bort varandra måste vi hålla händer. Väntar man till efter skräckfilmen med att ta upp mjölkkannan till bondgården får man väl skylla sig själv. Vore toppen om vi slapp bli levande begravda bland träden i kröken bara. Budskapet i filmen gick tydligt fram trots en mini-tv med svartvit, kornig mottagning. ”Sjung!” uppmanar du mig. Okej, jag är inte precis nödbedd. Genom vägkröken i uppförslutet besvär jag makterna med min smörigaste Elvisröst: ”Oh baby let me be, your loving teddybear”. Jag väljer en glad låt för att ta udden av mörkrädslan.

Efter kröken börjar vägen bli belyst, och vi ser var vi sätter fötterna. Vi går förbi missionsängen, där ett tält för gudstjänst sätts upp några gånger varje sommar. Så är vi framme vid bondgården. Hunden väcker som vanligt vartenda levande kryp mellan Ugglarp och Olastorp när hon skvallrar om att vi kommer så här sent. Med ett torrt skrammel hamnar kannan på mjölkbordet, och vi vänder hemåt, nedåt. Fönstren i vårt torp syns här uppifrån som gula fyrkanter. Men de försvinner snart bakom en kulle, och så är det åter beckmörkt. Vi tar varandras händer igen men nu är vi alldeles tysta. Vem behöver Elvis egentligen, när vi har varandra? Nästa dag läser vi att han är död.

x

Jag försöker skriva självbiografiskt (inte första gången), men denna gång kanske inte direkt inspirerad av ordet Anledning

Våra trädgårdar skildes bara åt av en smågata, ett asfalterat lillfinger från stora vägen där spårvägsspåren löpte på båda sidor om en rosenhäck. När din pappa och min mamma var hemma stod deras bilar på Krukmakargatan. Ni hade en padda, en Citroën som först måste resa sig innan den kunde åka i väg. Mamma hade olika bilar, men den här sommaren körde hon en Fiat. Den enda bil som stod här på dagarna var pappas Volga. Han var ofta hemma och satt och skrev på sin skrivmaskin eller pratade i telefon med olika farbröder.

Du och jag lekte nästan varje dag. Vi var alltid hemma hos oss, för hos dig fick vi inte vara. Någon enstaka gång hade jag varit inne i ert hus, som såg annorlunda ut än vårt fast de var ungefär lika gamla, mitten av tjugotalet. Från köksdörren kom man i båda husen in på ett mellanplan där en halvtrappa ledde ner till källaren och en annan halvtrappa ledde upp till bottenvåningen.

Men den här sommardagen hade jag, min bror och min syster tagit på oss kalaskläder och gick genom vår avflagade, stora trägrind ut på gatan där trottoaren var helt uppslukad av vår häck. Vi gick över gatan i fyra steg och in genom den lilla metallgrinden till din trädgård. Där var du och din storasyster, som var tre år äldre än jag. Din mamma, som hade bjudit oss på kalas, kom fram och hälsade oss välkomna. Vi var lite generade, för vi kände inte din mamma så bra, och så förstod vi inte varför hon inte hade bjudit vårt hembiträdes son?

Vi satt runt ett bord på gräsmattan och serverades saft i halvgenomskinliga gröna och bruna kaffekoppar, konstigt nog. Till saften fick vi en kaka som bestod av choklad och kex. Jag har sedan sett den på bild och förstått att den hette radiokaka. Det var inte gott att både dricka saft och äta något sött, det tyckte jag inte ens som sjuåring, och sedan den gången dricker jag inte vare sig varma eller kalla drycker ur brunt eller grönt glas. Det kvittar att sådana koppar är billiga på loppisar numera, jag köper dem inte.

När vi var klara fick vi resa oss från bordet. Det kändes obekvämt att ha regler kring småsaker som när man var tillåten att resa sig efter maten. Ingen sade något om det hemma. Vi sprang runt en stund och sen räddade jag mig därifrån genom att råka slå en golfklubba på ett sår som jag hade på knäet. Det gick förstås upp och ut vällde tjockt, mörkrött blod. Sen fick jag världens häftigaste skorpa där, men den här dagen sprang jag gråtande över till Britt som satte plåster på såret.

En vecka senare var det Britt som tog med oss barn till Folkets park, där det fanns ett tivoli. Hon var dotter till en storbonde på Österlen och led inte av onödiga mindervärdeskänslor. ”Jag ska göra henne mitt å”, sa hon förtrytsamt och inkluderade även dig och din storasyster. Kanske blev din mamma mitt å. Du och jag fortsatte i alla fall att leka nästan varje dag tills det var dags för mig att börja skolan.

x

Genom åren har många skrin funnits hos mig, och sedan försvunnit i den ström av saker som vi på något sätt får och sedan gör oss av med för att vi vill ha nytt, eller för att det slarvats bort eller gått sönder. Allt jag hade i den stora villan är borta, slängt i två containrar när mamma bara hade en dag på sig att tömma hela huset, pappa satt full i en stol och vår moster Gun kom och hjälpte henne så till den milda grad att alla mina saker slängdes. Jag bodde då i Göteborg och mamma – ja, hon saknade förmågan att ta mig med i några planer eller bilder av vad som var viktigt.

Kanske hittade Gun då ett mörkblått smyckeskrin i två våningar, klätt med likaledes mörkblå sammet. Många hade sådana skrin när jag var i elvaårsåldern. Man kunde välja på rött och blått, och rött började jag bli trött på eftersom jag och min syster ofta fick likadana kläder, hon i blått och jag i rött. Därför ville jag ha ett blått skrin. Det skrinet minns jag bara på grund av en händelse.

Jag hade haft ett lyckat fiskafänge, hittat arton kronor i pappas ytterrock som hängde i hallen ut mot stora gatan. Pappa var oftast hemma men inte så uppmärksam, så det gick bra att kila ut där och känna igenom fickorna fast han satt i vardagsrummet intill. I början av 70-talet var arton kronor inget att fnysa åt, det var egentligen alldeles för mycket att bara ha i fickan.

I triumf gick jag över till grannen, min kompis som var ett år yngre än jag. Jag hade tagit på mig min regnhatt som jag tyckte var så snygg. Den var glänsande svart med brett, runt brätte. Jag tyckte jag såg tuff ut i den, och jag kände mig lite tuff också, när Torbjörn och jag gick till kiosken. Vi försökte gå som tonåringar. Jag hade också min poncho i lila, svart och vitt, och jeans, och var säker på att jag såg ut som en filmstjärna. Torbjörn tyckte att jag var snygg, Gud välsigne honom för hans lojalitet och varma hjärta. När han dog i förtid drömde jag om två studsbollar i rött och gult och att jag var så ledsen att jag bara sjönk ner i en snödriva för benen bar mig inte längre.

Men vi var på väg till kiosken två kvarter hemifrån. Där jobbade en gubbe som vi inte gillade. Han hade en arbetsrock i blått glansigt tyg, när han stod i kiosken. Det var tydligt att han inte gillade barn och vårt sätt att köpa godis för femtio öre och välja en sak åt gången, och sen kanske ångra oss: ”Nej förresten, jag tar en sockerbit i stället”, så han fick peta ut ett smågodis och ersätta det med något annat.

Arton kronor kunde man inte köpa smågodis för, det var otänkbart. Då hade jag fått stå och ”en sån”-at i en halvtimme. Kanske jag blev stressad där jag stod med de tunga kronorna i handen framför luckan. Varför skulle jag annars dra till med: ”Jag tar jordgubbstuggummin för arton kronor.” Jordgubbstuggummin var stora bollar av tuggummi. Ytan var hård och glänsande plommonröd. Vi fick bytet i två påsar, och jag gav Torbjörn den ena påsen. När jag kom hem lade jag tuggummina i mitt blåa smyckeskrin. Där låg de och glänste effektfullt mot sammeten.

Tuggummina var så syrliga att det sved i munnen när jag åt dem. Till slut tuggade jag bara några varv på varje kula och spottade sedan ut den. Hemma märkte ingen någonting av vare sig stölden eller godiset. Några månader senare började Torbjörn dricka en massa vatten varje dag. Jag som hade läst Barbro Lindgren frågade om han inte hade fått sockersjuka. Han och hans mamma gick till doktorn, och det visade sig stämma. När Torbjörn var 38 orkade kroppen inte längre. Min kropp fick leva kvar utan honom, med många fyllningar i tänderna.

Jag satt på en Subway-restaurang, i ett köpcentrum där jag aldrig satt min fot tidigare. Det var så stort där, och jag hittade förstås inte, utan fick ta första bästa matställe jag råkade gå förbi. När jag gick mellan Åhléns och boutiquen Kriss blev jag plötsligt så hungrig att jag kände att jag bara inte skulle överleva om jag inte fick mat direkt. Så känner jag visserligen ofta, men varje gång är det som första gången och jag är alltid lika övertygad om mitt nära förestående frånfälle om jag inte får käk bums.

Medan jag väntade på att någon skulle materialisera sig bakom disken stod jag och kollade på menyn. Alla mina principer fick gå och lägga sig eftersom hungern var så stor. En nätt figur i svart fläta kom ut och jag beställde mat som jag bestämt mig för att inte äta: bröd och dåligt kött och gummiartad ost och söt dressing. Sånt kan man ju bestämma när man sitter mätt och belåten hemma i soffan.

Jag slog mig ner vid ett träbord intill glasväggen ut mot gången. Min långa macka höll knappt ihop. Varje gång jag tog en tugga trillade en paprikastrimla eller gurkskiva ut, eller så droppade det barbequedressing på brickan. Det lilla bordet var snart täckt av använda servetter, kladdig bricka, grönsaksbitar och skrynkligt papper som varit virat runt den varma ubåten. Jag kunde inte spela Wordfeud samtidigt, då hade telefonen också blivit nerkletad. I stället såg jag ut i gången. På en bänk vid en grupp palmer satt en äldre kvinna med ett barn i famnen. Bredvid dem stod en yngre kvinna och matade barnet från en burk. Barnet var en pojke på kanske tre år. Han låg alldeles stel i mormors famn och såg för stor ut för att ligga raklång och få mat. Kinderna var alldeles smetiga av den mosiga maten som han fick av sin mamma. Kanske kom de från Syrien.

Jag var klar och rätt lättad över det. Torkade av mig en sista gång, slängde skräpet i ett hål och ställde brickan ovanför på en hylla. Barnet borta på bänken låg kvar i samma ställning i mormors famn, och mamman fortsatte att mata honom. Jag såg på dem och log när jag gick förbi, jag har ju också matat barn en gång. Ingen log tillbaka, ingen var beredd på ett leende. De stod i en bubbla av förlust och saknad, av lång och sorgsen vardag. Fast de var tre var de alldeles ensamma.

x

Om jag finge välja mellan att älska och att ha mitt yttre liv, så valde jag att älska. Mer hållhake har jag inte på världen. Mer livsglad än så är jag inte, innerst inne.

Innerst inne brinner ett ljus, starkt och varmt. En dag kommer lågan att bränna ner alla mina försvar, inifrån och ut. Om du har tid en minut, mellan en buss och nästa, orkar du se ljuset i revan som jag har? Orkar du med mig?

x

Det är bara ungdomen som säger Gamling. Ingen kan som den härma en äldre person. Gå lite knackigt, låtsas ha käpp och kupa handen bakom örat. VA? Vasa?? En sådan karaktär har vi alla spelat i en sketch. Jag har gjort det hundra gånger. Kul.

Jag åkte buss på väg till lekskolan där jag skulle hämta min syster. En sörjande dam satt framför mig, minns ni dem? Svart dräkt, svarta handskar, svart hatt med svart flor som hängde framför ansiktet. Jag tyckte hon var så fin. Min äldre kompis hade berättat att en som såg ut så hade mist sin man. Jag såg in i hennes ansikte och undrade vad hon skulle kunna berätta för mig, hur hon kände det.

En annan dag, när jag återigen var på väg med buss för att hämta syrran och vårt hembiträdes barn, satt jag och såg på en man med grått hår som stack ut i testar från kepsen, ur öronen och lite från näsan. Hans svällande kropp luktade prickig korv.

Så många gamla människor att titta på. De delade frikostigt med sig av sig själva, hade tid att åka buss med mig på dagarna, att bry sig om vad vi barn gjorde. Ofta snörpte de på munnen eller sa till oss när vi var högljudda. Sen hade vi mormor då, som inte hade ett grått hårstrå, eftersom hon färgade håret svart. Smällde mig i baken och kallade mig för sitt lilla potteljus.

Lite, lite roligt ska det bli, om jag blir gammal, att få vara ett original. Jag ser särskilt fram emot att tappa humöret och vara lite intolerant. Det skulle göra mig glad.

x