Såg du blomman vid vägen?

Eller gick du och snyftade med röda skavsår?

Eller fäste du blicken så långt bort som möjligt?

Eller hade du ont i magen på väg till skolan?

Den tysta blomman står vid sidan.

Skänker lycka åt den redan lycklige, som inte behöver skynda sig.

När jag var ung

gjorde jag det minsta jag kunde för mina barn,

inte mer.

Det gör så ont att komma ihåg det.

Att förstå varför

är nyckeln till att förlåta det jag inte gjorde.

När jag fått hjälp gjorde jag mer,

men det jag inte gjorde

kan inte göras gjort.

Det blev sommar. Jag flyttade ut på landet med familjen. Försökte vänja mig vid den förändrade tillvaron, att få segt och gnissligt gräs under fötterna tusen gånger om dagen. Det hände varje gång jag gick ut på backen, kanske för att kissa, eller för att leta upp pappa som satt i ängen eller på trappan framför huset med sin kikare.

Inne i huset var det kallt och lite fuktigt. Så gick jag från solvarmt ljus till kylig stugdager, fram och tillbaka. Filmjölk i andra skålar än hemma i stan. Konstig mjölk som vi hämtade hos bonden.

Det enda som var samma var min klänning som mamma köpt. En kort, som det skulle vara 1970. Den var grå och hade röda ränder som gick diagonalt och bildade flera V mitt på magen.

Mitt hår var långt med mittbena. Jag sökte värmen och försökte överleva.

Att överleva blev svårare när mamma med sin hårda röst sa:

- Du kanske skulle ha något annat på dig än bara den klänningen.

Första dagen på jobbet bar hon glasen tätt klirrande på en bricka genom svängdörren. I rummets stora hav bildade människor öar, pratade i grupper. Hon gick till grupp efter grupp och höll fram brickan så att alla kunde ta varsitt drinkglas. Hon visste inte om man skulle le så hon lät bli. Att slippa le var som att ha på sig en kofta mot kylan. Det var fortfarande kallt, men man frös inte lika mycket.

Däremot hade hon fått ta på sig jobbkläder; svart rak kjol, vit blus, svarta strumpor med söm och svarta skor. Strumporna med söm gjorde det absolut nödvändigt att inte le. Hon kände sig redan så tillgänglig att hon lika gärna hade kunnat gå naken och bjudit ut sig själv.

En man i skägg log omotiverat länge mot henne när han tog emot glaset. Hon tittade i fjärran och gick vidare. Hörde hur han skrattade högt bakom hennes rygg men hon vände sig inte om. Han hade långbyxor och kavaj, damerna i sällskapet hade vanligt långa kjolar och normala strumpor. I nästa grupp människor sade en man Ahhhh! när hon kom och såg henne i ögonen. Hon hade aldrig sett honom förut.

Hon närmade sig en tredje grupp där alla redan skrattade. Tre män haha-ade. En hade rött ansikte. Skratten övergick till Wow! när hon kom fram. Var det för att drinken var grön och hade ett rött bär? Troligen inte.

Precis när hon vände sig om och tryckte ifrån med bakre foten för att ta ett steg därifrån kände hon hur någon nöp henne i baken. Hon släppte brickan som gick i golvet. Det blev ett brak när metall och glas slogs mot stengolvet. Utan att vända sig om vrålade hon:

- Rör mig för helvete inte!

(Mening från Walter Ljungquists Paula: Rör mig inte, sa Paula)

Lyckliga är berörda parter.

En gång berörd,

och för alltid finns en mjuk luftbro mellan oss.

Den oberörda

finns inte.

Hon, hon bara backar

längre in i kylskåpet

som gör hål i ozonlagret.

Vi tre barn sitter med runda små ben, frottébyxor över blöjorna. Den vita huden skimrar nästan som alabaster, torson som blev sten när inget fanns att famna.

Tårar faller men rinner sedan länge bara längs med och droppar ner i gräset, och gräset säger inget. Gräset ropar inte till mamma: kom, dina barn gråter.

Om det bara kunde det. Då hade du vänt dig om, mamma. Då hade du böjt dig ner.

Dörrar är till för att stängas. Sade jag strängt till mig själv. Det är ju därför de är där. I min fastighet finns det många dörrar och ett illa upplyst korridorsystem som leder mellan dem. Ibland tassar jag runt och lyssnar försiktigt vid någon stängd dörr. Vad kan pågå där inne? Oftast är det så tyst. Jag vet inte vem hyresgästen är, om vi har setts förut.

Vissa dörrar hittar jag till lätt, för jag är ofta där. Då går jag in, hälsar vant på den boende. Kanske pratar vi en stund, kanske äter en bit, kanske kramas eller skrattar. När jag går stänger jag dörren, och så är jag ensam igen.

I mitten av fastigheten finns en central, har jag hört. Det ska gå att få reda på allt i alla lägenheter om man befinner sig där, att vrida på synen så att korridorerna mjukas upp, väggarna blir tunnare och lägenheter slås samman. Jag tänker på det som Paradiset. I Paradiset blir allting förklarat klart.

Nu gäller det bara att hitta nyckeln som går dit. Nyckeln finns i någon av lägenheterna, och jag tror inte att den hittas i någon av de mera välstädade. Det kan finnas andra rum som ingen har tittat till på länge, som har gamla kläder i högar, saker som gick sönder och inte lagades, sår som inte syddes ihop. Jag tror att det luktar där.

Jag måste leta. Det är ett ensamt arbete i halvdunklet. Något ruvar på nyckeln som jag letar efter.