Senaste inläggen

Av stannahar - Fredag 15 sept 19:12


Jag har varken klänning eller högklackade skor i dag

Kvinnlig fägring har jag alltid misstrott

Blängt på den som på en hägring

 

Rakt framför ögonen ser jag i stället min ungdom

Han har bukig panna och klara ögon

Gyllene lockar leker sig ner mot de tunna, raka ögonbrynen

 

Munnen är bred men sluten

Har ingen brådska att avslöja sina hemligheter

En annan tid ska han tala

Nu visar han bara hur ung jag var

 

Den spröda hyn, dragen, jag sträcker ut handen

Mot bilden, så nära du är

Fastän femtio år bort

 

 

xxx

ANNONS
Av stannahar - Söndag 25 juni 16:18


Nu har du gått vidare. En dag, eller var det en natt, satt du i din säng. Du var på väg upp, eller på väg att lägga dig. I den rörelsen var det bestämt att du skulle lämna ditt liv här på jorden. Vart tog du vägen? Alldeles nyss var det som vi pratade, skrattade, kramades och åt bara halvt mogen avokado.

 

Det var inte så att jag tyckte om dig hela tiden. Men säg det till tåget som kör över mig och krossar varje ben i kroppen.



x

ANNONS
Av stannahar - Lördag 3 juni 18:50


Nyckeln till torpet tog vi aldrig med oss hem. Den hängde i en spik i farstun. Yttersta dörren var öppen så det var bara att gå in och ta nyckeln som hängde där. Sen låste man upp den inre dörren och var inne i köket.


Där öppnade man en liten låda till en stringhylla på väggen och tog ut nyckeln till verandan, den stora ingången. Den nyckeln var så rostig, och när man vred om den i låset kändes allt så tärt, så plåtigt och rödbrunt skrovligt.



x

Av stannahar - Onsdag 26 april 16:55


Lättnad är fredag klockan tre. När du börjar sagga i din arbetskorsett, som satt så bra tidigare i veckan. Nu förstår du inte hur du ska stå ut en timme till i dess åtdragna grepp.

 

Från kontoret ser du ut över trafiken som börjar bli slarvig. Lite för långsam, lite för snabb. Fotgängarna får se upp nu.

 

Men de har också börjat spritta, chansa och fort skutta framför nosen på en bil – en sport att se om jag hinner. Någon i grå kjol, svart kofta och hijab bara stannar på trottoaren och ser sig storögt om. Vad måste jag nu? En annan, i vinterns kvardröjande yllekappa med nopp och hårstrån, går ur spår till en liten affär, köper en sidensjal i persika och guld. En pojke möter en främlings ögon.

 

Fredag är en utandning som ger rum att dra in den rosa skymningen.



x

Av stannahar - Måndag 17 april 18:50

Min inspiration är förstås den norska serien Skam.


Sista raderna i förra kapitlet:


‑ Jaha? sade han och gick upp lite på den sista stavelsen för att få i gång konversationen.


‑ Ja, han hjälper till i loppisen i dag, står i kassan.


Han nickade bortåt loppisen. Mikael satte kaffet i halsen och hostade wienerbrödsflagor samtidigt som han försökte se helt uttryckslös ut.


‑ Jaså han, ja. Eeeeeh. Hämtade andan och log avledande.


‑ Jag var precis där och tingade en skål som jag ska köpa när jag fikat klart. Han flämtade lite och torkade sig runt munnen och ögonen med servetten. Fräscht att sitta här och hosta som en lungsjuk gubbe. Det hade säkert hörts ända bort till loppisen också.


Han fick inget svar, mannen satt och doppade och slörpade i sig bitar av kanelbulle. På det igen, då.


‑ Är det frivilliga som sköter loppisen?


‑ Nej, det är en förening, di hjälper långtidsarbetslösa, såna som behöver arbetsträning.


‑ Jaha, ja. Och din son är en av dem? Herregud så snokigt.


‑ Ja, det kan man väl säga … han hjälper till i dag i vart fall. Mannen tittade upp på Mikael.


‑ Är du härifrån? Mikael satte sig mer rakt upp på stolen.


‑ Jag bor i Havare … Vad mer skulle han säga? Ville inte verka pladdrig fast kanske man ändå skulle passa på att glänsa på något sätt när man hade chansen. Men som så ofta räckte informationen mer än väl för en som föredrog att prata framför att lyssna. Mannen hade piggnat till efter kaffet.


‑ Jaha, ja det gör jag med! Jag är till och med född där. Eller, inte inne i centrum utan i Harryd, men jag har bott inne i Havare i sju år snart, sen jag sålde min gård.


‑ Jaha, Harryd har jag varit i, det är där det finns en bilmek va?


‑ Stämmer det ja.


‑ Fint där ute, med sjön.


‑ Ja.

 

Nej, hur kul det här än var så började Mikael bli otålig. Han tippade ner den sista kaffeslurken.


‑ Jag ska väl gå bort till din son och köpa skålen då. Tack för sällskapet. Mannen reste sig när Mikael gjorde det och höll fram sin hand.


‑ Tack själv, tack för sittplatsen här. De skakade hand och Mikael gick generad därifrån. En äldre man skulle väl inte behöva resa sig för honom?


Han släntrade tillbaka till loppisen. Det var lång kö, så han tog en sväng till för att se om det fanns något mer som kunde fresta hans kräsna blick. Ögonen for vant över hyllorna, men det var inget som stack ut.

 

Eller i och för sig … bland det rostfria stod en espressobryggare, en sådan som man ställer på en vanlig spisplatta. Hemma hade pappa haft en sådan som han använde flera gånger om dagen. Skruvkaffe kallade han det, det var så nytt för honom att inte använda en vanlig bryggare utan en mackapär som man skulle skruva isär för att fylla på vatten och bönor. Det var Mikael som köpt den åt honom och det hade varit en lyckad present. Ganska snart blev den svart och smutsig eftersom pappa inte tyckte att man skulle diska i onödan, men den fungerade livet ut för honom.


En sådan vill jag ha, tänkte Mikael nu där han stod och vägde maskinen i handen. Alla rottrådar var välkomna, alla som kunde uppammas behövde han. Och kaffet blev ju gott.


Med espressobryggaren tryckt mot magen gick han tillbaka mot kassan. Nu var det ingen kö alls, men heller inte tomt. En tjej stod med händerna lutade mot disken och såg upp mot killen med huvudet på sned. Hon hade ljusstrimmig hästsvans, örhängen som glimmade lite och beige trenchcoat. Hon var söt, passade killens olivfärgade hy och mörka hår. En blondin klädde honom. Mikael var också blond.


Jaha, men det var väl lika bra det. Då fick han reda på hur det stod till med detsamma. Den kalla stenen var tillbaka i Mikaels mage, men det var ju det vanliga tillståndet. Det var det andra, det varma och mjuka och ömtåliga, som var undantaget. Undantagen när han var så korkad att han trodde sig vara levande, gjord av mänsklig vävnad. Som andra. Det visade ju sig vara fel varje gång. Att någon av fri vilja skulle se honom och välja honom.


När han närmade sig dem var tjejen på väg att gå. Killen hade hela tiden stått och lekt med tejpen, dragit ut korta bitar och rullat ihop dem, med hakan sänkt. Han verkade inte svara så mycket på det som tjejen sade.


‑ Ska vi säga klockan fem då? sade hon, och killen tittade under lugg på henne.


‑ Ja, sade han bara. Mikael tyckte att hon såg bedjande på honom när hon sakta drog sig bakåt, sade ”Hej så länge!” och gick bort mot utgången. Killen närmast mumlade ”Hej!” till svar. Han kanske var den buttra, inåtvända typen. Det gjorde honom inte mindre åtråvärd i Mikaels ögon. Tyvärr.


Killen stod kvar med blicken nedslagen. Det var inte förrän Mikael stod rakt framför honom som han tittade upp. Med sina stjärnögon.


‑ Hej, jag igen!


‑ Ja, hej, sa Snyggingen, för det var ju det han var. Fan om han inte hade blivit ännu snyggare på den här knappa timmen. Fick man egentligen ha så blåvita ögon till den hyn? Det måste strida mot någon lag, kanske tröghetslagen? Var det förresten inte de söta pojkarna som skulle vara gay och de som inte hade mer fysiska fördelar än längd och ståtlighet som skulle vara hetero? Skärt ansikte, grisögon och tunna, vitblonda testar stod inte precis på pluskontot.



x

Av stannahar - Torsdag 13 april 21:30


I dag går Judas fram till Jesus och kysser honom på kinden.


Det slutar inte bra.



x

Av stannahar - Måndag 10 april 12:04

En liten fortsätning på "Tinga" från den 6 april



Ryktet var inte överdrivet, räksmörgåsarna här var otroligt goda. Mikael hade kommit innan den stora anstormningen och lyckats få ett bord vid fönstret där han kunde se ut på en äng med vått gräs samtidigt som han hade fri sikt tvärs över caféet och bort till kassan där killen med stjärnögonen stod och jobbade. Och sluta kalla honom för det, klandrade han sig själv. Stäng den dörren, gå i stället in i den mysiga lördag som ligger framför dig. Du har sabbat det i alla fall.


För inte hade ”den där killen” svarat på hans Hej heller. Han hade slagit ner ögonen omedelbart och skrivit ”Mikael” på en lapp som han satte fast med tejp på skålen.


‑ Okej, då finns den här, hade han sagt och ställt den på ett bord bakom sig, utan att titta upp. Mikael hade sagt ”Tack!” och hoppats att det lät som en straight killes helt obrydda röst. Inte som en äcklig stalker som killen skulle skämta rått om med sina kompisar över en öl på kvällen.


När han svalt sista biten bröd med majonnäs, flera räkor och krispig sallad reste han sig och gick bort och ställde sig i kön till caféet igen. Han skulle go crazy och ta en skinksmörgås också. Kanske en kaka på det?


Medan han väntade på sin tur kan det hända att han vände sig om några gånger och sneglade mot killen och blev belönad med ett leende. Ett brett leende som nog nådde ögonen också även om inte hela ansiktet blev en enda grimas, så som när Mikael själv log. Inte så att killen log mot Mikael, han stod och pratade med ett äldre par som skulle betala något.


Kanske gjorde det ont i magen att se något så vackert, men det var inget som ett wienerbröd inte kunde bota. När han handlat det han skulle tog han sin bricka och gick bort till sin plats igen. Bredvid bordet stod en man i femtioårsåldern och såg angelägen ut.


‑ Är det ledigt här?


‑ Javisst, det går bra, det är bara jag.


Mikael lyfte sin jeansjacka från den lediga stolen och mannen tog lite sävligt av sig sin vindtygsjacka och hängde den över stolsryggen.


‑ Jag ska bara handla kaffe så kommer jag tillbaka sen.


Ansiktet var lite insjunket och tänderna inte de bästa. Alkoholist, tänkte han automatiskt. De log mot varandra i alla fall och mannen gick mot disken.


Det ska fan orka lyckas med allt här i livet, tänkte Mikael när han satte tänderna i mackan. Han kanske var ensam. Eller arbetslös, eller så kunde han bara inte stå emot en frestelse. Vem kan det förresten?


Smörgåsen och det nya kaffet satt bra. När han var redo för wienerbrödet kom mannen tillbaka.


‑ Tack för att jag får sitta här.


‑ Inga problem. Det är ett populärt ställe det här.


‑ Ja, jag brukar alltid försöka komma tidigt men i dag skulle jag hjälpa heren terätta först så jag blev lite försinkad.


En varm hemkänsla spred sig inom Mikael när han hörde mannen kalla sin son för ”heren”, precis som hans egen pappa alltid hade sagt om honom själv. Pappa som vuxit upp tio mil härifrån men som flyttat söderut för att studera och gifta sig och sedan blivit kvar där. En liten rottråd hit hade Mikael i alla fall.


‑ Jaha? sade han och gick upp lite på den sista stavelsen för att få i gång konversationen.


‑ Ja, han hjälper till i loppisen i dag, står i kassan.



x

Av stannahar - Fredag 7 april 14:43


Sedan jag mötte dig och andades in din suck. Sedan du såg mig drog jag ner rullgardinen ‑ som ditt ögonlock när du blinkar ‑ mot allt annat.


Jag drog ner den mot gatan, mot ljuset, mot bullret och affärerna. Mot mormor och grannen. Mot beach 2017 bikiniformen. Mot att svara på alla jävla e-mejl, mot jobbet som jag inte behöver längre.


Så att jag skulle vara förmögen att leva i mina lymf- och blodbanor, släppa in din puls och dansa hela dygnet.



x

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se