Åker du tåg måste du ha sittplats.

Har du inte sittplats, åker du inte tåg.

Då står du vid rälsen och ser det passera.

Håret slits upp i en kvast bredvid ansiktet.

Sen blir det tyst och stiltje igen.

Kanske inte så dåligt.

Det vet jag inget om.

Vet heller inget om hur de med sittplats har det.

Där sitter de med sina vindruvor,

smulor av Mariekex och kissnödighet.

Glöm inte märket på kinden efter att ha sovit mot stolsryggen.

De ser sig själva i fönstrets perfekta spegling

när det blivit mörkt ute.

Men det som lever mellan

raderna i tågvärdens beskrivning

av verkligheten,

det är jag.

Fripassagerarens

eviga rörelse.

Två fötter är aldrig i golvet samtidigt.

Ser en plats med lucka i reservationen

efter Köping.

Sätter mig knappt.

Bara halva sätet och

spända lår som är redo att

skjuta upp mig som en katapult igen

och gå därifrån när mannen med tunt skägg sidledes

efter Örebro

börjar skuffa sig framåt i gången

med väskan före sig

mot platsen som inte är min.

När valde jag mitt liv?

Valde jag?

x

Klarinett kärlek klenod krukor klaviatur

Klarinettens mjuka toner landar likt rundade kuddar där jag vilar min trötta

ryggrad.

Blundar och ser ängen med blommor som färgas av klaviaturens droppande pensel.

Drömmer om mina växter på tredje våningen

ovanför bilarnas flod.

Jag duckar bakom röda lerkrukor.

På min sida finns inte plåtskrap och utsläpp.

Här finns bara ett mangroveträsk.

x

En tidig kväll i oktober satt vi runt ett bord i mahogny och pratade om Gud. Den stora salongen i villan var möblerad med flera sittgrupper från tidigt 1900-tal, äkta mattor och ljuskronor i kristall. Den här gången hade vi samlats i den röda möbeln. Jag satt i soffan, nedsjunken i resårsitsen med en hård broderad kudde bakom ryggen. Samtalsämnet var: Vem är Jesus? Varje vecka hade vi ett nytt tema. Prästen var med men lät oss andra prata mest, sedan han inlett med sina faktakunskaper.

Egentligen betydde sällan dagens tema så mycket, eftersom våra samtal alltid ganska snabbt drev åt sidan och kom att handla om andra saker.

Nu började diskussionen handla om skuld och straff, dit den påfallande ofta halkade ner. Någon sade: ”Får de som varit onda sitt straff någon gång, i detta livet eller efteråt?” Andra hade olika åsikter om när detta straff kommer att avtjänas, och jag kände hur jag blev vanmäktig av otålighet. Jag ville så gärna säga vad jag tyckte. Det kröp i hela kroppen, mest kände jag för att som ett barn i mellanstadiet lägga hela överkroppen över bordet och vifta med armen så häftigt att prästen inte kunde undgå att ge mig ordet.

Givetvis satt jag medelåldersmässigt kvinnligt tyst kvar på min plats. Det var bara pulsen och blodtrycket som var uppe och viftade.

Till slut kunde jag inte vänta längre, utan hov upp min röst när nästa talare knappt hade satt punkt. Jag sade något om att det inte är människors sak att döma, att vi enligt Paulus ska hata synden men älska syndaren. De andra verkade sitta lugna och lite avmätta, som om de kunde stå ut med att lägga skuld på någon utan att hela världen blev svart. De verkade inte ha en medeltida trébuchet i magen som sköt pilar över fiendens murar, som jag hade, där jag satt och pratade om försoning.

Jo, en svarade. ”Precis, precis!”, sade han energiskt.

Jag blev så glad att jag också började använda det uttrycket. Vid nästa träff sa jag ”precis, precis!” när jag höll med om något. Det var som att lyfta på locket och pysa ut lite ånga.

x

Att leva gör ont

Varje dag rispar en ny linje i din hud

Varje kväll somnar du skadad

Varje natt vänder blad

Du vaknar varje morgon

Och ser inte längre

Det som skedde på förra uppslaget

Dags att ta nya tag

och leva som du levde i går

Dags att få nya sår

Som är samma sår

x

Livets stig vindlar fram

som en gåta

för den som inte har impulskontroll.

Tvärt svänger den

för att snart ta en skarp vändning

i motsatt riktning.

Den som kan överväga sina beslut

innan hon går

har nog en rakare väg.

x

LIVET, står det på den stängda dörren.

Jag sitter i väntrummet. Ljuset här är sparsamt. Knappt urskiljer jag färgen på de stoppade stolarna. Svagt orange glöder i det utbrunna, grå.

Det var längesedan någon visade sig här. Jag minns en sköterska som gick förbi. Doktorn finns därinne men jag har aldrig sett honom.

x

När flickan på kvällen sitter och tittar mot pappas cigarrök

är ansiktet nästan bara ögon.

Vardagsrummets halvdunkel visar ändå de vitgrå slöjorna.

Från glöden stiger två ränder rakt upp.

Det är skolbarn som går på raka led,

lugnt och ordningsamt.

Då röken stigit några decimeter

Löses de fina leden upp,

trasslar ihop sig till ett stökigt moln.

Det är indianer som kommer med sina tomahawker

och krigar med barnen.

x

Förutom är en kratta som används

till manegen.

Gör den lätt att skritta över

för dig.

Vi möts en dag i livets cirkus:

Hej!

Glad mun

Hur är det?

Jooo …

Jag känner mig lite ensam

Och lite berövad

Utan

Men i stället för att dra slutsatsen

”så jag skulle verkligen behöva en vän nu”

kommer krattan fram.

Men förutom det är det bra!

Hur mår Du?

Den glada munnen stänger sorgen ute

så den blir alldeles ensam

den också.

Du dansar vidare och fick inte veta

Kanske ville du vara en vän

och det känns tomt nu?

Kanske blir vi ensamma om vi inte får hjälpa?