Det blev sommar. Jag flyttade ut på landet med familjen. Försökte vänja mig vid den förändrade tillvaron, att få segt och gnissligt gräs under fötterna tusen gånger om dagen. Det hände varje gång jag gick ut på backen, kanske för att kissa, eller för att leta upp pappa som satt i ängen eller på trappan framför huset med sin kikare.

Inne i huset var det kallt och lite fuktigt. Så gick jag från solvarmt ljus till kylig stugdager, fram och tillbaka. Filmjölk i andra skålar än hemma i stan. Konstig mjölk som vi hämtade hos bonden.

Det enda som var samma var min klänning som mamma köpt. En kort, som det skulle vara 1970. Den var grå och hade röda ränder som gick diagonalt och bildade flera V mitt på magen.

Mitt hår var långt med mittbena. Jag sökte värmen och försökte överleva.

Att överleva blev svårare när mamma med sin hårda röst sa:

- Du kanske skulle ha något annat på dig än bara den klänningen.

Första dagen på jobbet bar hon glasen tätt klirrande på en bricka genom svängdörren. I rummets stora hav bildade människor öar, pratade i grupper. Hon gick till grupp efter grupp och höll fram brickan så att alla kunde ta varsitt drinkglas. Hon visste inte om man skulle le så hon lät bli. Att slippa le var som att ha på sig en kofta mot kylan. Det var fortfarande kallt, men man frös inte lika mycket.

Däremot hade hon fått ta på sig jobbkläder; svart rak kjol, vit blus, svarta strumpor med söm och svarta skor. Strumporna med söm gjorde det absolut nödvändigt att inte le. Hon kände sig redan så tillgänglig att hon lika gärna hade kunnat gå naken och bjudit ut sig själv.

En man i skägg log omotiverat länge mot henne när han tog emot glaset. Hon tittade i fjärran och gick vidare. Hörde hur han skrattade högt bakom hennes rygg men hon vände sig inte om. Han hade långbyxor och kavaj, damerna i sällskapet hade vanligt långa kjolar och normala strumpor. I nästa grupp människor sade en man Ahhhh! när hon kom och såg henne i ögonen. Hon hade aldrig sett honom förut.

Hon närmade sig en tredje grupp där alla redan skrattade. Tre män haha-ade. En hade rött ansikte. Skratten övergick till Wow! när hon kom fram. Var det för att drinken var grön och hade ett rött bär? Troligen inte.

Precis när hon vände sig om och tryckte ifrån med bakre foten för att ta ett steg därifrån kände hon hur någon nöp henne i baken. Hon släppte brickan som gick i golvet. Det blev ett brak när metall och glas slogs mot stengolvet. Utan att vända sig om vrålade hon:

- Rör mig för helvete inte!

(Mening från Walter Ljungquists Paula: Rör mig inte, sa Paula)

Lyckliga är berörda parter.

En gång berörd,

och för alltid finns en mjuk luftbro mellan oss.

Den oberörda

finns inte.

Hon, hon bara backar

längre in i kylskåpet

som gör hål i ozonlagret.

Vi tre barn sitter med runda små ben, frottébyxor över blöjorna. Den vita huden skimrar nästan som alabaster, torson som blev sten när inget fanns att famna.

Tårar faller men rinner sedan länge bara längs med och droppar ner i gräset, och gräset säger inget. Gräset ropar inte till mamma: kom, dina barn gråter.

Om det bara kunde det. Då hade du vänt dig om, mamma. Då hade du böjt dig ner.

Dörrar är till för att stängas. Sade jag strängt till mig själv. Det är ju därför de är där. I min fastighet finns det många dörrar och ett illa upplyst korridorsystem som leder mellan dem. Ibland tassar jag runt och lyssnar försiktigt vid någon stängd dörr. Vad kan pågå där inne? Oftast är det så tyst. Jag vet inte vem hyresgästen är, om vi har setts förut.

Vissa dörrar hittar jag till lätt, för jag är ofta där. Då går jag in, hälsar vant på den boende. Kanske pratar vi en stund, kanske äter en bit, kanske kramas eller skrattar. När jag går stänger jag dörren, och så är jag ensam igen.

I mitten av fastigheten finns en central, har jag hört. Det ska gå att få reda på allt i alla lägenheter om man befinner sig där, att vrida på synen så att korridorerna mjukas upp, väggarna blir tunnare och lägenheter slås samman. Jag tänker på det som Paradiset. I Paradiset blir allting förklarat klart.

Nu gäller det bara att hitta nyckeln som går dit. Nyckeln finns i någon av lägenheterna, och jag tror inte att den hittas i någon av de mera välstädade. Det kan finnas andra rum som ingen har tittat till på länge, som har gamla kläder i högar, saker som gick sönder och inte lagades, sår som inte syddes ihop. Jag tror att det luktar där.

Jag måste leta. Det är ett ensamt arbete i halvdunklet. Något ruvar på nyckeln som jag letar efter.

- Öppna kistan, var inte rädd!

- Nej, vill inte.

- Jo, öppna den fina gamla kistan nu. Det är bara du som har nyckeln!

- Åååå. Ja det är bara jag. Men varför skulle jag göra det?

- För att det som finns i kistan är värdefullt. Du har sparat och samlat hela ditt liv, och jag vill veta! Snälla rara du, var inte så vresig nu. Visa det.

Dröjande tar jag av mig kedjan med nyckeln som hängt runt halsen ända sedan min röst tystnade. Nu känner jag inte att den hänger där längre, jag har blivit så van vid den. Den är varm som min kropp. Den kompakta kistan står mellan oss. Det du inte visste finns där, det jag själv inte vet finns i kistan. Därför darrar jag.

Som ett evigt löfte finns du där. Kom ta mig. Fånga mig. Dyk ner i mig. Jag försvinner inte utan inne i mig kan du färdas trygg och levande.

Sen att det är ett tusen meters språng rakt ner i avgrunden. Att allt måste av innan jag kan passera spärren. Skydd och extra tröja, färdkost, fixpunkt.

Alla klarar inte det.

Att gå vägen fram, att inte komma fram, att tappa bort sig själv på vägen. Att varje steg framåt måste betalas med två bakåt, ett av självrannsakan och ett av –förkastelse. Först: Jaha, vad har vi här, och sedan: Nej, det var dåligt, så fick du inte göra.

Egentligen undrar jag varför jag fortsätter att gå, när det blir som ett rullande band som för mig bakåt och gör mig sjuk, av ledsna muskler och hämmad vävnad i kroppen.

Egentligen finns det splitter runtom mig av ett liv som gick sönder och inte kunde lagas.

Men det är inget som du ser, du flanör med blicken framåt. Ens om du hade tittat.

Jag rättar mig där – det är ju så jag gör: Det är inget som jag ser. Splittret finns egentligen. Men oegentligt går jag vidare. Egentligen slutade jag när livet gick sönder. Utan ben stannade jag, och letar med blinda ögon efter det som gick förlorat.