Nej fröken, jag har inte förstått ekvationen.

Det är för många okända faktorer i den.

Jag vet vad som står efter likamedtecknet:

där står jag i dag.

Men vad är x och y?

Om x är subjektet (grammatik går in i matematiken), är det då mamma?

Var det hon som?

Är jag y, objektet? Hände det mig?

Var det kanske jag som var x?

Som var för ful?

Eller sa fel saker så mamma, objektet y, inte kunde känna kärlek?

Hon och jag, det var vad som blev i dag.

Jag kommer aldrig att förstå

formeln som ledde hit.

Memorera kan jag lika lite som marmorera.

Som liten kom jag ihåg allt. Det trodde jag åtminstone. Jag mindes mina kompisars telefonnummer och mina läxor. Första läxan handlade om De tre patriarkerna, det var i tredje klass. Jag lärde mig hela sidan utantill, så ivrig var jag inför uppgiften.

Jag behövde inte memorera, det fastnade ändå.

Så har det fortsatt, tills utmattning och ålder har ändrat på den saken.

Nu minns jag så lite att det kan bli farligt. Är spisplattan på? Det har jag glömt och går runt och gör annat, tills röken väller ur köket.

Pappa berättade att han hade knep för att komma ihåg de latinska namnen på djur. Jag får ta till dem nu om jag ska komma ihåg lösenord på datorn och vad jag ska köpa i affären.

Upptäckte för inte så länge sedan att jag har bilder men inte känslor från barndomen. Några bilder finns kvar men känslorna har jag inte memorerat. Någon överfurir i min hjärna tryckte på off-knappen. Och det var kanske lika bra.

Mamma och hennes syskon hade det också eländigt. Häromdagen frågade jag min moster som aldrig hade hört talas om chokladbollar, om hon gjorde någon mat eller godis till sig själv när hon kom hem från skolan? Hon svarade med att citera morfar: Glömskan är till för att begagnas.

- Jag vill inte flytta, sa jag och petade med tån i asfalten.

- Men älskling, vi måste.

- Kan väl hända. Jag vill inte.

- Tror du inte att det kan bli bra, en spännande förändring?

- Nej det tror jag inte. Jag vill stanna här.

Jag vill stanna, gräva ner arslet i den bänk jag sitter på. Bli en träfigur som alltid finns kvar, oavsett väder. Låta färgen flagna av mig men inte flytta. Vad som helst, fågelskit, ungar som ristar in budskap i mig.

Men mamma hade fått ett nytt jobb, i en större stad. Hon hade redan köpt en lägenhet där och jag hade sett den på bild. Den var liksom fyrkantig och hade stora fönster. Havsutsikt.

- Jag hatar förresten havet.

- Okej, jag har noterat det, sa mamma. Nu går jag hem och sätter på maten. Kom senast halv sex så hinner vi äta innan filmen börjar.

Mammor förstår absolut ingenting.

När jag var liten sa tanterna: Är du lite förtjust i honom?

Jag vet inte om de säger det än i dag. Jag är ju själv tant förresten, så jo, jag säger nog det ibland.

När vi bodde på landet hade jag en bok, Askungen. Jag älskade den. Askungens systrar, de var så elaka. Och jag gladdes ohämmat åt att ”Askungens systrar skrattade och slog sig på knäna”. Lika gott åt dem!

Prinsen älskade jag. Han var så fin och blond i illustrationerna till boken. Jag gillade hans sätt att komma inridande i handlingen och ta med sig Askungen på sin vita häst, bort från den stränga styvmodern och det hemska livet hos den ovetande fadern. Han var ju snäll men helt utan makt.

Allt stämde på mig och mitt liv, och när vi flyttade till stan föll även den sista pusselbiten på plats: jag bodde granne med prinsen. Att säga att jag var förtjust i den tre år äldre killen är som att säga att Stilla havet är en liten pöl. Jag älskade honom häftigt. Han liknade prinsen i boken precis. Jag var fem, han var åtta.

En gång pussade han mig vid hårfästet. Jag gick direkt ut till en grannflicka som också var ”förtjust” i prinsen, och berättade vad som hänt. Hon såg arg ut och trodde mig inte. Prinsen själv kom ut på gatan, vi lekte alltid på gatan, och jag ropade Visst kysste du mig! Nej, sa han. Han tog sig cykel och körde i väg. Jag sprang efter: Kyss mig, kyss mig! ropade jag. Då vände han sig om och skrek: Håll käften din jävla förbannade idiot!

Kallare blev det inte

på nyår i Skåne än en mulen dag.

Vi hade inte tänkt fira,

bara åka ut med bilen till Romeleåsen.

Så här års kan man se havsörnar

sa pappa ornitologen.

Jag svepte mig i ylleolle,

parkas och systemkamera.

Satte mig i baksätet på vår Saab 95.

Med mina 181 cm var jag kortast

och mest utan körkort av oss tre.

Jag ville absolut inte att livet skulle ändras.

Gick sista året på gymnasiet.

Pappas drickande hade fått mamma att bestämma sig för skilsmässa.

Jag ville inte att något skulle ändras, ingenting.

Innanför ylleollen, långa, tunga hårgardiner och

glasögon som täckte det mesta i ansiktet

bodde jag.

Min bror körde

för pappa hade ju druckit i går.

Vi stod uppe på åsen och tittade på den jämngrå himlen.

Jag behövde kissa och gick bort mot lite snår.

När jag kom tillbaka hade havsörnen passerat.

Varför blir det så, att ensam är det ord jag alltid väljer?

Vem bestämde att det skulle passa så väl på mig?

Vem gick förbi och stannade inte?

Vem vände sin rygg emot mig,

böjde sig ner och tog upp andra barn?

Vem tystade mig så,

blancherade mitt blod

till ett ointressant glas vatten?

Du som gjorde det

Tror att det är vatten

Det är i själva verket tårar

Så salta att de skulle döda dig om du smakade på dem

Såg du blomman vid vägen?

Eller gick du och snyftade med röda skavsår?

Eller fäste du blicken så långt bort som möjligt?

Eller hade du ont i magen på väg till skolan?

Den tysta blomman står vid sidan.

Skänker lycka åt den redan lycklige, som inte behöver skynda sig.

När jag var ung

gjorde jag det minsta jag kunde för mina barn,

inte mer.

Det gör så ont att komma ihåg det.

Att förstå varför

är nyckeln till att förlåta det jag inte gjorde.

När jag fått hjälp gjorde jag mer,

men det jag inte gjorde

kan inte göras gjort.