Att vara försenad

försätter dig i den djupaste vanära

bland oss i vårt land.

Det är till och med värre än att ha stökigt hemma.

För att vara försenad krävs en väldigt god ursäkt.

Till exempel att du blev rånad eller dödssjuk.

Du har ju låtit andra vänta.

Du har spottat dem i ansiktet

rakt i deras liv

rakt i deras tid.

Hur kunde du ha den fräckheten?

Äter du små barn också?

Sparkar på hundar?

Jag hade ju planerat att du skulle komma klockan ett.

Väntade med bilen på hörnet

där jag inte fick stå.

Polisen kunde haffa mig,

trafikanter hötta åt mig

medan du din egoist

ligger på sofflocket

och blåser såpbubblor.

x

Vita och ljusgula putsade ytor

är vad jag ser framför mig.

Än i dag står jag vid källartrappan.

Vänster hand sätter jag på en liten avsats i den gula putsen,

höger hand i källarfönstrets vita karm.

Kallt och lent.

Sen tar jag ett hopp nedför hela trappan

och landar på stengolvet

Längtan inom mig

fick bara svar i händernas möte med putsen.

Jag hade ingenting att göra.

De andra i det parallella universumet

förstod inte.

”Inget att göra?”

I deras värld myllrade djuren

som kunde klappas.

x

Visserligen regnade det dagen vi skulle ha utflykt.

Men jag hade en gul klänning med kjol som stod ut när jag svängde runt.

Visserligen tappade jag kassen så att glasflaskan med Mer gick sönder och blötte ner matsäcken.

Men jag fick sitta bredvid Annika i bussen både dit och hem.

Visserligen trampade Roger på min halva kyckling.

Men jag fick sitta på en filt nära fröken.

Visserligen berättade hon att ett kärnkraftverk skulle byggas där vi satt.

Men jag förstod ändå inte vad det var och blev inte rädd.

x

Pelargonen

ger fullständigt fan

i min dimma,

min våta dag,

mina förhoppningar om att solen ska sila igenom

och värma och trösta mig.

Diskussioner om vintertid och sommartid

reagerar den inte på.

Den kanske är döv?

Oempatisk?

I slutet av oktober

vänder den sig mot ljuset

med nya röda blomknoppar.

x

Vita fingervantar

‑ snarare gråa ‑

motstår varken köld eller väta

på den smala vägen mellan slättåkrar

till bonden som har ägg att sälja.

Hembiträdet, lillasyster och storebror

går före dig.

Varma, salta tårar

tinar varken upp de yttersta grenarna

eller stammen som de växer på.

x

Eftersom Eva sovit dåligt på natten steg hon upp senare än vanligt. Morgonrusningen var över, det var tidig förmiddag men den mulna himlen gjorde dagern grå med sitt sparsamma ljus.

Hon gick fram till fönstren i matrummet, som vette mot parken på andra sidan gatan och drog ifrån gardinerna. På motsatta sidan avgränsade orangea koner förbundna med randig tejp ett område av gatan och parken. En lastbil backade upp med en kran på flaket.

- Jag är ganska orolig för trädet, sa hon till sin man, som var tillfälligt hemma.

- Jag också, sa han.

De senaste dagarna hade de var för sig sett hur personer med kamera gått runt det största trädet i parken, som stod rakt framför deras fönster. Den höga linden kändes inte längre så beständig som de hade hoppats när de flyttade in här.

Kranen började veckla ut sig och stiga mot trädets grenar. Gripklon med en såg monterad på sidan styrdes från en panel som satt runt trädfällarens mage.

Inte kan väl ett så stort träd bara sluta finnas? Kan det ens vara möjligt?

När kranen grep och sågade av gren efter gren och trädfällaren så småningom sågat bort kilar längst ner i stammen och bankat in andra, mindre kilar på motsatta sidan förstod hon att det visst var möjligt.

Fast hon inte var redo, fast det inte fick vara sant, så var det möjligt.

Stammen föll på trottoaren med en hög smäll.

x

Varje morgon sågs de i vardagsrummet för att äta frukost.

Hela familjen och alltid någon kompis och en släkting.

Varje morgon attackerade hon dem med tjat om att åka och bada.

Det lyckades nästan alltid.

Att åka och bada var att veta vad som skulle hända.

Ingenting oöverstigligt.

Hon skulle klara denna dagen också.

Hon skulle rusa från hettan i bilen nedför backen till badplatsen och kasta sig i vattnet. Skulle känna hetta förbytas i kyla så snabbt att njutningen gränsade till smärta.

Skulle bli kall ganska fort igen, rusa upp och slänga sig i den bruna, varma sanden.

Hela dagen gick så med avbrott för att äta sockerbulle och dricka saft.

När de åkte hem på kvällen var hon utmattad av hunger och sol.

När de åkte hem i augusti var hon pepparkaksbrun och nästan blond.

x

Exmakarna satt i den nedgångna lägenheten. Hon i en sliten, dammig soffa som täckts med en filt, han i en sprucken skinnfåtölj som varit modern på sjuttiotalet. Ljuset från norrfönstren och den smala gatan utanför silade tvekande in. ”Är det någon idé med mig här?” tänkte det först. ”Det är ju så mycket tobaksrök, jag stöter på patrull direkt.”

Men ljus är tack och lov envist, ger inte upp för lite cancerogen dimma. Den nåden fick de, de som känt varandra hela sina vuxna liv, förenade av den längsta räckan levda vardagar, av tre barn.

Förresten något jag till och med kan känna mig rörd över, hur överens de var om vikten vid barnen. Teoretiskt bara, men just i stunden verkade det ärligt.

”Det finns de”, sa hon, ”som bara ser det negativa. De klagar och tycker inte att någonting är bra. Kan man inte i stället se det som är positivt i livet?”

Hon blandade korten med ett rattlande ljud. Kanterna var uppruggade och grå.

”Nä, just det”, sa han och rörde inte en fena, fortfarande utmattad efter att ha gått ut i köket och hämtat kaffe. Cigarrcigaretten mellan pekfingret och långfingret glödde.

”Ta Weiron och Inga till exempel. Det är ett evigt gnällande, de är alltid sura. Men se vad de har i stället!”

Han plirade mot henne genom glasögonen.

”Man kan väl skämta om saker i stället för att se så allvarligt på allting”, fortsatte morsan och lade ut sjuans patiens. Soffsitsen gjorde en fruktansvärd djupdykning där hon satt.

Jag lämnar dem där. Som fisk kan jag inte besöka dem länge i taget. Vickar mig nedför trapporna i patricierhuset, slinker ut genom porten och väl ute på gatan har jag inte långt till kanalen. Bryter den tysta grågröna vattenytan och kan återigen andas. Kanske är det inte den mest idylliska akvamarina miljön. Men jag slipper i alla fall skämtare.

x